Identitetsneurosen
Tänk så här: det avgör inget. Den enda utgångspunkt du behöver, är att röra dig så långt från den här identitetsängsligheten det över huvud taget är möjligt. De klonade Oskar Linnros-frisyrerna på F12:s trappa, med deras långsamma och kompromisslösa identitetsångest, domnar bort i minnet. Du har en strid att utkämpa med självmedvetenheten, en uppgörelse bortom jagets ångestfyllda självbefläckelse. Det där är en sanning. Blicken kan inte vändas inåt, men den kan vändas utifrån; medvetandet kan inte transcenderas, men i panik känna sin egen närvaro. Resultat: identitetsneuroserna, tillhörigheterna, utanförskapen, begären. Sådana krafter är i görningen på den där trappan, i den där ICA-butiken, på den där scenen. I verklighet är du ingen.
Avsaknaden av tecken är brutal. Mönstren igenkänningsbara – för att inte säga klichéaktiga. I ”Weekend”, hur fin den än är, så regerar plattheten. Förändring åstadkoms inte. Det kan inte betecknas som annat är genuint deprimerande. Myt uteblir. Flyktighetens ontologi får stå oemotsagd. Kosmos indifferens för din utsatthet kvarstår outtalad, odiskuterad. ”Weekend” är en film som i sin hängivelse för en sanning gentemot levd erfarenhet förblir tunt osann – i något som liknar Goethes bruk av begreppen. Även om du älskar den. Sant är också de mönster som här tecknar sig mot det augustivarma luftslottet. Du trodde, igen, och fick till svar avsaknaden av tecken. Ett SMS ändrar inte på det, någonsin. Identitetsneurosen tar sig många uttryck.
.
