Morfemen och regnet

Det kan vara för att du spelar Wordfeud på spinningcykeln. Det kan vara för att du inte ser någon i ögonen innan klockan tio på dagarna. Det kan också vara för att all den här skitnödiga ängsligheten börjar bli alltför främmande, för påfrestande för dig. Oavsett vilket: du satt länge och lyssnade på regnet och Ray LaMontagne bara att för du inte kunde komma på annat att göra. Men det fanns annat, innan. Ulf Eriksson, till exempel. Han är en reflektionens poet, Ulf Eriksson; en tankens, strövandets, det kontemplativas lyriker. Det finns en given utgångspunkt hos Eriksson, ett givet tillstånd: ett medvetande och en värld. Erikssons ting är inte stöpta i Guds skapelsegåta, en gåta imaginationen eventuella kan dechiffrera och förlösa; inte heller är de frånvända och otillgängliga och i den bemärkelsen tecken för medvetandets alienation. Tingen finns där att upptäcka i sin tinghet. I det avseendet handlar hans diktande om en fenomenologins ontologi. Det är diktarens involvering, hans sammanflätning med omgivningen, som ger struktur och mönster till tillvaron. Ett sådant utforskande är varken eftersökt eller påtvingad, utan en givenhet, en ofrånkomlighet vars grundförutsättning vi kanske inte ens reflekterar över, men vars intrikata spel vi ända alltid deltar i. Eriksson vet detta. Hans dikt byggs på det credot.

Vad som finns är tillstånd; övergående tillstånd. Vad som uppstår är varseblivningar; övergående, skiftande varseblivningar: ”… inget tillstånd förblir”, skriver poeten. Med världens etablering, följer jagets dito. Det vertikala möter det horisontella: ”Du hör en röst / och bärgar tingens nästan ohörbara toner / genom larm och sorl, order och löften. / Själva minnet, inte det som en gång skett, / ger tillbaka åt dig dagligheten. Själen / blir en tingens själ”. Här är förutsättningen: mevetandet, tinget, uppvaknandet, jaget, minnet, tiden. Med dessa rekvisita inkapslar han både förmågan att sänka blicken till det givna och att höja blicken till det tänkta; att skapa ett rum där både det i minnets dimma höljda föregående och det i visionens eld gömda kommande kan samexistera. Platsen räddar honom från nihilism och sönderfall: diktens plats, som är medvetandets plats. Det fenomenologiska uppdraget skyr inte skärvorna, men blundar inte heller för sammanhangen. Det är dessa stämmor av ljus som faktiskt fördelar världen i erfarenhetsögonblicket. Så tänker du inför regnet, inför mörkret, inför allt som sker och har skett och som inte kan redovisas dagbokslikt (sådant är inte vårt uppdrag).

Samtidigt: Katarina Frostenson låter språket falla isär i Flodtid, låter det manifestera sin egen, inneboende upplösning. Det är som om hon lät strukturen rämna men för att sedan, på något magiskt vis, hålla just kollapsen samman mellan händerna i ett poetiskt trolleritrick. Här finns inga ess i rockärmen, inga kaniner framdragna ur hattar – bara finkänslig, inför språkets alkemi ytterst känslig poetik närvarande. I det avseendet är hon och har alltid varit en morfemets schaman. Kanske landar vi i språkets besvärjelse; i både en tilltro till och manifesterande av språkets återupprättande kraft, i dess förmåga att etablera det den sinnliga erfarenheten förbigår eller blundar inför. Det är en omtumlande fors som drar fram över sidorna, över läsaren, över poeten. kDen är destruktiv i den mest konstruktiva betydelsen av ordet. Den morfemiska likehten mellan spår, språk, och sår är ingen slump. Inget av dem agerar slumpmässigt. ”när ordet rör vid köttet är det brännbart”, skriver poeten. Däri ligger både den kittlande utmaningen och det uppmanande kravet. ”Så länge språket finns finns du”. Kanske är det ingen tröst inför natten, men en sång av hopp. Så tänker du när närvaron av hans frånvarande skulderblad avtecknas i regndroppars dropp-ande, dropp-ade drop-p.
.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0