När Annanheten kom

.
.


Hur tanken dröjer sig kvar - som en doft av svett avlämnad i förbigående, som en blick i motvillig bortvändhet. Du läser Emmanuel Levinas och hur mötet med det Andra, eller den Andre, aldrig får förnekas, ignoreras, misstas för något annat. I mörkret på Södra Teatern, när Rebecka Törnqvist stilla manifesterar sin kontrollerade bräcklighet, så står du ansikte mot ansikte med just en sådan Annanhet, som inte kräver annat än ditt deltagande i mötet. Du tillåter det ske. Du andas. Avbrottet kommer, men det kommer senare. Du har svårt att förklara varför en annan Annanhet, en som väljer icke-mötet, så påverkar dig. Du noterar att det sker. Det är odiskutabelt. Men försöken att förklara, att finna orsaker, mening, strukturer - hur långt från det fenomenologiska uppdraget tanken än står - faller platt. Du faller platt.


Av nästan samma orsaker misslyckas Thommy Berggren i sina ansatser att psykologisera Molière. Här finns en Annanhet presenterad - endimensionell, typifierad, exemplisk. Det vore nog. Den är en stenstod, en utkomst, en symbol. Det är nog. Men Berggren vill förstå, vill hitta förklaring, vill hitta djup och möjlighet till samvete. Där är ni lika, du och Thommy. Ni står framför den ointresserade stenstoden och försöker hitta mening. Det är tröstlöst. Tartuffe är uttömd i sig, är sin egen representation, sitt eget tecken. Hur vackert föreställningen än genomförs, och hur oantastligt snyggt och begåvat allting är, så förblir Tartuffe frånvänd ansatsen. Han vill inte delta i det vi förs in i. Han blir kvar utanför scengolvet. Här vore fenomenologi nog, men ansatsen vill mer. Den, ansatsen, faller platt.


Senare ringde du henne och sa: Den här självupptagenheten, varifrån kommer den? Den är som en smetig sirap mellan oss. Vämjelse. När pendeln kommer till Helenelund går de av, dessa tysta män med sina Ecco-skor och sin outtalade, oförlösta längtan. De bär sina laptop-väskor som vore de misslyckade tillhyggen tänkta att användas vid någon nonchalant störtning av valfritt så kallat odemokratiskt styre. Men här på andra sidan den icke inträffade revolutionen finns bara emblemet kvar, här finns bara tecknet för det som aldrig inträffade. Så de vandrar vidare, i tystnad, dag efter dag. Den Annanheten, älskling, är värre än alla andra. Den har en mening, en anledning. Hon tröttnade och lade på. Du lät mörkret annektera dig, våldföra sig på dig. Det Andra slet i ditt hår, och det var meningen att det skulle vara så.


.

Kommentarer
Postat av: Andy

Du är så bra så det brister

2011-05-21 @ 22:36:23

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0