Igitur

Det var som om något brann utanför fönstret. Men himlens röda lämningar hade bara samlats på ett golv, som leksaker hopfösta i förbigående i en hög av händer för trötta för ansträngning. Du var ensam. Det är så du är. Men himlen hade glidit in och lät dig vara med ett ögonblick, lät dig stanna i gränslandet mellan yttre och inre, mellan tillblivelse och stillastående. Du tänkte på Heidegger, igen. Världen är inte det iakttagbara, utan det som konstituerar det faktum att du iakttar. Tingen kan iakttagas. Donen. Men världen är det som möjliggör iakttagelsen. Varat är dess utkomst. En röd samling himmel på ett golv öppnar Varats sår. En annan kväll, när du tog en cigarett i ensamhet bland myller av människor, blåste ut röken sakta, sakta, och såg hur den föll tyst på alltings annanhet, var himlen inte röd. Det är så det här. Fonden förändras. Men alltjämt: spelet kvarstår, oförmågan, lättjan.

Aldrig har det moderna subjektets upptagenhet vid sin egen skapelseprocess varit så tydlig som nu. Facebook-incheckningar, avståndstaganden, twittrande, bloggande - allt syftar till att i filtrerad form presentera, manifestera, och upprätthålla ett gångbart jag. Direktheten har aldrig varit så direkt som nu, aldrig så tillgänglig, så omedelbar. Resultatet är förödande lättuppnåeligt. Identiteten är Seinfeldskt i ständig process att bli utbytt: “But I don’t wanna be a pirate”. Och den som inte vill, behöver inte. Här går bra att välja annat. Här går bra att placera sig i Eiffelbenstorn; här går bra att förneka det som hände alldeles nyligen, alldeles här; här går bra att glömma det som egentligen inte skulle kunna glömmas. Här går bra att skriva bort sig ur språket, att dränera semantiken. En blodröd himmel är kanske inte en blodröd himmel. Men fonden behövs för att det här jaget ska kunna existera.

Och när vi ändå talar om saknad - låt skenkänslan fara. De passerar. Det gör de alltid. Du köper gymkort och spaltar upp projekt som ska få dig att ingå i världen igen. Du bjuder på middag. Du föreslår vin. Du säger: Det här är sådant de gör. Det här är sådant vi ska göra. Kutym, kallas det. Civilisation. Så du deltar. Köper gymkort. Tar en drink. Pratar. Försöker göra dig förstådd. Men de passerar. Alltid passerar de. Också det är en fond mot vilkens avteckning ett jag kan existera. Vi väljer det. En incheckning till på Facebook och projektet är i hamn. Varsågod - lev upp till din skapelse. Ta en latte till i solen och posta ett foto som bevis för din trivsamhet. Men himlen som spiller sig röd på golvet är också bevis för att allt det där bara substanslöst jagklotter. De val som faktiskt skapar identitet är av annat slag. De görs hela tiden och ligger gömda i Varats hjärta och öppnas bara via de sår som aldrig, aldrig får visas.

.

Det var som om något brann utanför fönstret. Men himlens röda lämningar hade bara samlats på ett golv, som leksaker hopfösta i förbigående i en hög av händer för trötta för ansträngning. Du var ensam. Det är så du är. Men himlen hade glidit in och lät dig vara med ett ögonblick, lät dig stanna i gränslandet mellan yttre och inre, mellan tillblivelse och stillastående. Du tänkte på Heidegger, igen. Världen är inte det iakttagbara, utan det som konstituerar det faktum att du iakttar. Tingen kan iakttagas. Donen. Men världen är det som möjliggör iakttagelsen. Varat är dess utkomst. En röd samling himmel på ett golv öppnar Varats sår. En annan kväll, när du tog en cigarett i ensamhet bland myller av människor, blåste ut röken sakta, sakta, och såg hur den föll tyst på alltings annanhet, var himlen inte röd. Det är så det här. Fonden förändras. Men alltjämt: spelet kvarstår, oförmågan, lättjan.

Aldrig har det moderna subjektets upptagenhet vid sin egen skapelseprocess varit så tydlig som nu. Facebook-incheckningar, avståndstaganden, twittrande, bloggande - allt syftar till att i filtrerad form presentera, manifestera, och upprätthålla ett gångbart jag. Direktheten har aldrig varit så direkt som nu, aldrig så tillgänglig, så omedelbar. Resultatet är förödande lättuppnåeligt. Identiteten är Seinfeldskt i ständig process att bli utbytt: “But I don’t wanna be a pirate”. Och den som inte vill, behöver inte. Här går bra att välja annat. Här går bra att placera sig i Eiffelbenstorn; här går bra att förneka det som hände alldeles nyligen, alldeles här; här går bra att glömma det som egentligen inte skulle kunna glömmas. Här går bra att skriva bort sig ur språket, att dränera semantiken. En blodröd himmel är kanske inte en blodröd himmel. Men fonden behövs för att det här jaget ska kunna existera.

Och när vi ändå talar om saknad - låt skenkänslan fara. Dom passerar. Det gör dom alltid. Du köper gymkort och spaltar upp projekt som ska få dig att ingå i världen igen. Du bjuder på middag. Du föreslår vin. Du säger: Det här är sådant de gör. Det här är sådant vi ska göra. Kutym, kallas det. Civilisation. Så du deltar. Köper gymkort. Tar en drink. Pratar. Försöker göra dig förstådd. Men dom passerar. Alltid passerar dom. Också det är en fond mot vilkens avteckning ett jag kan existera. Vi väljer det. En incheckning till på Facebook och projektet är i hamn. Varsågod - lev upp till din skapelse. Ta en latte till i solen och posta ett foto som bevis för din trivsamhet. Men himlen spiller sig röd på golvet är också allt det där bara substanslöst jagklotter. De val som faktiskt skapar identitet är av annat slag. De görs hela tiden och ligger gömda i Varats hjärta och öppnas bara via de sår som aldrig, aldrig får visas.

Ibland slog mitt liv upp ögonen i mörker.

En känsla som om folkmassor drog genom gatorna

i blindhet och oro på väg till ett mirakel,

medan jag osynligt förblir stående.

Som barnet somnar in med skräck

lyssnande till tunga steg.

Långt, långt tills morgonen sätter strålarna i låsen

och mörkrets dörrar öppnar sig.

- T. T.

.