Kontrasternas verklighet



Senseptemberdimman. Du betraktar, centimeter för centimeter, ett stycke passerad tid. Den avgör inget. Omkring dig: ödena, lustarna, ensamheterna. De pågår omkring dig, ständigt. Det är överväldigande. En kväll på Operan - den överväldigande baletten. En eftermiddag på Konserthuset - den dånande Bruckner. En natt av svett och salt - den rasande hämnden. En kväll av fascism - det obegripliga valet. En afton på Stadsteatern - den ovälkomne förlösaren. De är nu fragment av en framrusande tid, nedslag i det överväldigande pågående. Du läser Johannes Anyurus Skulle jag dö under andra himlar: Om en tanke - låt oss kalla det tema - hänger kvar, så är det den brinnande längtan att komma fram till verklighet, att konstatera vad som är verkligt, för att om inte annat hitta en språngbräda för drömmen, för visionen. “Det är verkligt”, är en fras som mantralikt återkommer, som för att låta språket befästa det medvetandet kanske tvivlar på. Språket blir besvärjelse i förvirringens virvelvind. Anyurus språk, tydligare än många andras, manifesterar det. Det är också verkligt. Och ingen annanstans, eller någon annangång, är tingen så verkliga som i senseptemberdimman då du hör Diana Kralls version av Joni Mitchells “A Case of You”. Besvärjelse.

Du sade, vid ett annat tillfälle: Fuck it. Det var så här vi vill ha det. Fascister, högerspöken. Egot styr. Du kan inte gå till val på att ta bort den där femhundringen Reinfeldt står och viftar maniskt med i rutan från människor. Det är mer primitiva saker i görningen här, mer ursprungliga. Fine. Whatever. Jag bryr mig inte. Häll upp mer vin. Och det gjorde hon också. Ni talade om det insektsliknande i Béjarts koreografi till “Våroffer” och hur kollektivet tycks styras av en inre, simultan drift till den individuella representationen. Är det en motsägelse? Är det samma drifter i görningen när Jimmie Åkesson lyfts fram av pöbeln? En sorts inverterad offerritual? Ni drog såklart alldeles för långtgående slutsatser, men det spelade inte heller någon roll. Du fortsatte: Det finns något helt obegripligt i kontrasterna. Våra kontraster, tillvarons kontraster. Vad har Kungarna av Tylösand att göra med Kristian Lundbergs Mörkret skulle vara som ljuset ? Inte ett skit naturligtvis. Och ändå delar de verklighet. Jag får det inte att gå ihop. Häll upp mer vin. Och det gjorde hon, igen. I senseptemberdimman, senare, förundras du återigen över tillvarons kontraster. Det handlar om att återvända till det verkliga. Förvåningen, förundran, förvanskandet. Och det mest magiska av allt: helt plötsligt, utan förvarning, så är inget så verkligt som till tonerna av Diana Kralls inspelning av Joni Mitchells “A Case of You”. Besvärjelse.

Oh I am a lonely painter
I live in a box of paints
I'm frightened by the devil
And drawn to those who ain't afraid
I remember when you told me
"Love is touching souls"
Surely you touched mine
Part of you pours out of me
In these lines from time to time

You are in my blood like holy wine
You taste so bitter and you taste so sweet
Oh I could drink a case of you
I could drink a case of you darling
Still I'd be on my feet
I'd still be on my feet


.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0