Julis tystnad
Inget skulle vara osagt. Det var utgångspunkten. Du hade planerat länge för den oåterkalleliga förlusten. Möjligen är det något i människors ansikten som gör att du går förbi i tysthet. Men avsaknaden av tecken kunde inte gömma den glömska du bar i din innerficka. Distansen var brutal; differentieringen förödande. Tiden har lagt sitt lapptäcke över det som aldrig skedde. Du kunde se en blick, men det skulle alltid komma att stanna där. Att prata gick inte.
När Tomas Andersson Wij sjunger ”Ett slag för dig” på Gröna Lunds löjligt lilla, folkparksdoftande scen, håller du både ord och tårar tillbaka. Och om jag hade hud / Behövde jag dig då? Du minns lögnerna, uppgörelserna, förnedringen. Det, om något, var hudlöst och uppenbart. Förställningarna var förutsättningar. Ni kunde ljuga som inga andra. Du kunde sukta med fingrarna knäppta bakom ryggen. Buktalarens docka sov aldrig i sin låda. Aldrig.
I juliblåsten är det osagda annorlunda. Här är den planerade avsaknaden av tecken i sig ett tecken. Förbind dig mig detta. Låt det tala. Som Ekelöf skrev: Är du ensam så var också det. Du kommer att få stort sällskap omsider. Behöv inte, säger du; behöv inte och låt det vara så. Avsaknaden av dina fingrar på hans skulderblad, hundra år därifrån och hundra mil senare. Inget glömmer du och inget minns du. Du hade ingen hud, och den du har idag är en slöja av tyst flor.
.
