Att börja skriva igen



Så du slutade skriva. Det var som om livet drog över dig lavinlikt (i bakgrunden: I stepped into an Avalanche / It covered up my soul). Men P:s doft vägrade lämna kudden, och du somnade igen med balkongdörrarna på vid gavel. Utanför var pelargoner i kruka och harfamiljen på innergården och stora undret som lurade bakom en ännu inte identifierad takås. Men världen kom, i slutändan, att stanna vid Facebooktecknet, och ett par dagar senare satt du lik förbannat ensam med och djupt försjunken i Ernsts marinfetisch, plågad av tecknet i pannan. Det överdrivna frossandet i jaget, som vi perverst ägnar oss åt via en form av horisontell kollektivism, kan inte sluta på andra sätt än så. Överge, nu! Kapitulera! Bedriv den här masochistiska forskningen någon annanstans. Bädda rent, städa ut. Borsta hallgolvet rent från torrt gräs och små, små drömmar om lycka.

Så du började skriva igen. Men med vissa föresatser, vissa villkor. Inte vältra sig i det som varit; inte nämna något om den där vackra kvällen när han sjöng "Jungleland" och du svor att aldrig mera bli bitter; eller den där middagen när du verkligen var självuppoffrande, uppriktigt opretentiös och menade väl, när vinflaskorna staplades på varandra och frustrationen inte direkt överraskande infann sig dagen efter; eller den där skönheten som fladdrade förbi med sina blonda asymmetri och ställde dig gapande, berusad, och, såklart, besviken; eller hur du läste Paul Celan en morgon innan jobbet och fick gråta en kvart innan masken kunde tas på igen och världen mötas. Inte nämna något om detta. Inte fortsätta att odla den felaktiga myten om historiens eventuella förbipasserade. Du ska skriva igen, men du ska skriva om det som inte varit. Kärleken är en harfamilj på en urban innegård. Allt annat är slipprig förhoppning. Det är dags att städa ut och bädda rent.

Så många himlakroppar, som man
håller fram åt oss. Jag var,
då jag såg på dig - när? -,
därute hos
de andra världarna.

O dessa vägar, galaktiska,
o denna timme, som
vägde nätterna hitöver
i våra namns börda. Det är,
jag vet det, inte sant
att vi levde, det gick
blott blint en andedräkt mellan
där Borta och Inte-där och Emellanåt,
kometlikt ven ett öga
åt det utslocknade till, i klyftorna,
där, där det upphörde att glöda,
stod spenpräktig tiden,
vid vilken redan det växte upp
och nedåt och undan, det
som är eller var eller kommer att vara -

jag vet,
jag vet och du vet, vi visste,
vi visste inte, vi
var ju där och inte där borta,
och emellanåt, när
mellan oss blott Intet stod, fann vi
helt fram till varandra.

P. C.

.

Kommentarer
Postat av: gother

vad vackert!

2009-08-15 @ 20:49:12

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0