Igitur

Joan Didions essäistik trevar längs tillvarons eventuella motstånd. Den är långsam, inkännande, tentakelistisk. Jag skriver i min recension: "Hon kritiseras emellanåt för hennes distans, hennes stilistik som tycks vilja förtrolla hellre än att övertyga eller överrumpla. För egen del ser jag det elementet snarare som ett incitament till motstånd i läsakten, att inte låta sig vaggas in i det följsamma och njutbara.". Jag tänker efteråt att det är nog egentligen världen, och inte Didions språk, jag avser och talar om. Världen överraskar inte om ingen överraskning sökes. Den är, och i sitt varande utan intention. Det är agendan som inplanterar, som lyckas eller inte i sina ansatser, som avslöjar (avslöjas?) eller förvånar (förvånas?), som skalar av. Didions språk kännetecknas snarare av vad Goethe skulle komma att kalla Entsagung. Behärskning? Försakelse? Asketism? Jag tror att det är oöversättbart, åtminstone i det här sammanhanget. Det är frånvaron, rimligtvis en medveten sådan, av bestämningskriterier, av definitionshunger, av penetration; det är det glidande, det svagt smekande, fingertoppssökandet - det är detta vi tolkar som distansering. Men det är inte hennes språk som söker vårt motstånd. Det är världen. Så jag ångrar nog min formulering. Vi svävar ut igen, handsome; vi svävar ut, idélösa.

Och samtidigt: Paul Anderssons närvaro tycks alltmer intensiv, allt mer påtaglig, mitt i februarisolens glans, hur opassande det än kan tyckas. Om någon skulle utgöra motsats till Entsagung, så är det väl ändå vår egen Rimbaud (även om just den självmytologiska positionen borde tas med en nypa salt). Vilken lidelse, handsome! Vilken lidelse för idén om världen, för agendan, för det förbehåll med vilket medvetandet inträder i dess redan på förhand existerande värld! Och sedan: vilken bedrövelse, vilken kraschlandning. Om Bo Bergman hade varit mer lidelsefull och inte självförsörjande melankolisk (som den tidiga Vilhelm Ekelund), så skulle han också blivit homosexuell, narkoman, och Platonist (fast det senare var han nog, i viss mån). Paul Anderssons genomgripande missnöje med världens utformning i förhållande till idén om densamma, har få motstycken i sin frenesi. Förutom Carola, då. Eller Jörn Donner. Eller möjligtvis Paul Celan. Oavsett vilket: vi vet hans utväg - ruset, dikten. Och oavsett vilka vägar som väljs, så är de betingade av en idé som visats vara felaktig, skev, osannolik, eller otillförlitlig. Vi har varit där, handsome; vi har varit där och stångat oss blodiga mot den icke-existerande hinnan av skenbarhet. Vi har andra uppgifter nu, andra tider att leva i. En sak är dock säker: trädet här utanför är kalt av sin kalhet, ensamt tack vare sin ensamhet.