Pluras vår

image48


Alla dessa enkla symboliska iakttagelser: den gröna grönheten, värmen i nacken, ljudet som väcker dig. Återuppståndelsemotivet är arkaiskt, det råder det ingen tvekan om. Den genomsyrar både den kristna och förkristna mytologin; den befästs i den mest banala, allmängiltiga erfarenheten. Och ändå drabbar den dig med sådan kraft, som vore du överraskad av det du vet med mer säkerhet än allt annat: att saker dör för att återuppstå. Ändå är den där björkens löv så storslagna i sin närvaro att reaktionen inte blir annat än överväldigande. Det är anmärkningsvärt. Och storslaget, mitt i denna cynismens cykel som nu bränner allt intensivare. Huruvida detta avgör någonting går inte att bestämma. Åtminstone inte nu.

Du plöjer Pluras självbiografi med omisskännlig förnöjsamhet. Du önskar du kunde skriva så, kunde vara så djärv, driven, och inte fastnade i detta retoriska poserandet. Mat, kokain, sprit av alla tänkbara sorter - allt väller fram utan hejd, utan ånger, men med krass uppriktighet. Det finns med andra ord kvalitéer som inte är litterära, men som den icke-litterära, mänskliga teckenheten trots allt kan omvittna, ombesörja, betinga. Det finns en omedelbarhet som är avundsvärd. Och jag vet: Derrida skakat lätt på huvudet, uppgivet. Vissa romantiska parametrar tycks omöjliga att här radera - och en viss metafysik måste du tillåta dig för att allt inte ska implodera av sin egen, inneboende omöjlighet.

Däremot minns jag detta: att du fällde en tår under "27" den där kvällen i Falun då de satt och åt på röd-vit-rutiga dukar. Minns ni den, ni som var med: 15-minutersversionen (minst) av låten? Jag svär att Van Morrisons ande på något vis teleporterades både i tid och rum till den där märkliga, osmickrande upplysta restaurangen. Där fanns en skönhetens materialitet, helt i enlighet med George Santayanas utläggningar, som var oberoende av vår erfarenhet. Denna skönhet var inte intresserad av vårt deltagande, eller för den delen frånvänd den, men den bar en egenskap som vi inte påverkade. Så kanske, vänner, var inte bara Van the Man där, utan också Santayana. Oavsett vilket: jag glömmer det aldrig. Många år efteråt: du och Plura som röker utanför hotellobbyn. "Tack för att du finns". Bara något så banalt och naivt uppriktigt, kan vara så oemotsägligt sant och oantastbart. Oavsett om jag uttrycker det eller inte.

.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0