gränsens gräns

image45

Anmärkningsvärt var däremot andra saker: gränsens utdragenhet, dvs. på bredden, solens dis som - också likt en utdragen gräns - sprängde genom molnen, hennes bistra uppsyn som etablerade en märklig närvaro. Betänk detta: om gränsen är det som begränsar och inte det som i själva verket begränsas, är dikten då en gräns(dragning)? Kanske är den dödens språk som skär igenom den öppna tillblivelsen, som med sin inherenta anarki omkullvälter och söndrar och besudlar den chimär det rena livet utgör. Det är nattens spår i dagen som likt tjära kastar sig tätt mot ljusväggen, klibbar och kväver. Oumbärligt. Eller också är det tvärtom. Fan vet. Eller också är det skillnad på dikt och dikt, liv och liv. Mallarmé kommer från ett håll, Johannes Edfelt från ett annat. Kaoset eller ordningen, det subversiva eller det strukturerade - vilket som gränsar åt den andra avgör vi inte idag.

Så huruvida undergången är nära eller inte, åtminstone språkligt sett, är en oviktigare fråga än Brolle-mobbningen. Säg något om tiden, något signifikativt för tidens anda, sa hon. Det ser mörkt ut, svarade jag. Och därmed var frågan uttömd. Men bara nästan: för efter en öl till hade jag avfärdat både Merleau-Ponty (som jag "egentligen" avgudar) och Markoolio (som rimligen inte kan betraktas som något annat är ett genuint geni). Men så kan det bli av en fest där Metallica uteslutande dundrar fram, där enbart vältrandet i tecknets endimensionalitet återbefästs i oändlighet. Ekelöfs jungfrumodell har degraderats till Malou von Sivers. Ingenstans finns återkopplingen till evigheten. Och den evigheten är, såklart, det som avgränsar tiden. Ekelöfs jungfru begränsar genom sin gränslöshet. Däri, och endast genom den aspekten, är hon paradoxal.

Hemlängtan är en folksjukdom, värre än ensamhet och cancer kombinerat. Det är som om anden - den kollektiva - betingas av den motsägelsefulla och återgrändsliknande kraft som styr genom att styra håglöst. Hemlängtan har med andra ord inget att göra med nostalgi, bakåtsträvan, eller trygghet. Hemlängtan är diktens motsats eftersom den vill stabilitet någon annanstans än i här-varon. Dikten, däremot, vill alltid stabilisera där-varon, därifrån dikten kommer och till vilken den bara förhåller sig nonchalant och ironiskt, där på andra sidan jorden (i högst Heideggeriansk mening), och omkullkasta, undergräva, och skaka här-varons uppbyggda, temporära grund. Här finns, i sanning, en dikotomi. Gränsen däremellan (igen!) finns, i djupt fenomenologisk mening, endast där den uppträder. Det dikotomiska förblir i infinit relation. Så nog fan ser det mörkt ut, fortsatte jag; mörkt som tjära och motsatslöshet, mörkt och ogästvänligt som Littorins eventuella förmåga till empati, Husserls alltjämt konstruerade Ego, och Martin Stenmarcks intellekt. Inga referenser till vidsträckta fält kommer längre att kunna anta metaforens roll i det här sammanhanget. Instängdheten förutsätter - och upprättar - sin egen gräns med ansiktet vänt bakåt.

Es ist nicht mehr
diese
zuweilen mit dir
in die Stunde gesenkte
Schwere. Es ist
eine andre.

Es ist das Gewicht, das die Leere
zurückhält
die mit-
ginge mit dir.
Es hat, wie du, keinen Namen.

Vielleicht
seid ihr dasselbe. Vielleicht
nennst auch du mich einst
so.


Paul Celan

.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0