Igitur

I den ruffiga matsalen där avbrotten från de ovälkomna liven kollektivt ombesörjs och hedras, surrar fläktarna dovt och ointresserat. Detta är matlådornas profana altare, det tempel där sammanblandningen av uppvärmd falukorv och överbliven spaghetti med köttfärssås utgör den hallucinatoriska rökelse som triggar vår hopplöshet. Han rör sig som Malte Laurid Brigge i korridorerna, inte helt utan förakt för Foppatofflormaffian som kantrar hans Golgata. Det finns ingen smälek här men ovilja och livströtthet. Den smittar. Den blandar sig med aromen från automatkaffet på ett smärtsamt och förödmjukande sätt. Plastblommorna - oproportionerligt stora och ändå med lagom brist på iögonfallenhet, med ofarlig och kvasiverklig närvaro - är dammiga intill gråhetens letargi. Här är tvåbarnsmorsorna glada över sin tilldelade möjlighet, sin "chans", som politikerna benämner detta knäböjande, och de som med våldsam urvattning av den språkliga substansen kallas chefer är övervintrade och rotsatta. Han sitter ensam, läser Folke Isaksson. Han kämpar med att stålsätta sig gentemot föraktet. Den sjukhusgröna färgen på väggarna och de slarvigt upphängda gardinerna ramar in världen med stark motvilja, med vrångt utförande av den ålagda uppgiften. Hans prosa är medvetet enkel, naiv, rak, och osentimental. Han är som den där "stone country god" i Audens "The Letter" - "Always afraid to say more than it meant". Men inte av blygsamhet eller spelad stoiskhet, utan just för att någon form av affekt skulle, i det här fallet, helt enkelt vara oärligt.

Det finns en sådan diskrepans nu, just nu, mellan åtagandet och intentionen till åtagandet. Ingenting av det som åstadkoms mellan tummen och pekfingret betyder mer än avståndet mellan tummen och pekfingret. Ingenting här avgörs av vår här-varo. Som just nu är samma sak som där-varo. Hennes Kantianism är förlösande och vacker av den anledningen. Men han vilar ögonen på vackra män och frånsäger sig allt ansvar därav. Eller därför? Ingen dikt sträcker sig längre än till den här sidan döden, men varje dikt börjar i sin egen onåbarhet. Där ingen dikt finns, finns heller ingen dikt förutom den som funnes. Askgrått linoleumgolv. Tysta, tysta varelser. Rökrutornas solitära, ogästvänliga gemenskap. Det är sådana förunderliga saker som pågår här, just här på den andra sidan livet, där ramberättelsen är porös som murket virke.