Igitur

Frånvarons motsats är inte din själs bosättning utanför sin egen rastlöshet. Du hungrar och har gjort så länge nu. Hungrandet kan mycket väl ha ett egenvärde, kan vara ett värde att sträva efter. Resignationen kan inte, eller bör kanske inte, stavas uppgivelse, utan inverterad hunger. Jag sa till miss K (fast med andra ord): Hungra kravlöst. Bär såret som ett emblem, som ett falsifierbart men tveklöst diktatoriskt framfört axiom angående spårets spårhet i din värld. Men det lät sig nog inte uttryckas på det viset. Avståndet mellan form och mytologi kunde inte överbryggas. Åtminstone inte via dessa vägar, förvirrande och cirkulära som de var.

I skenet av den löjliga lilla lampan ovanför bussens säte, plöjde du Jacques Derridas La voix et le phénomène. I den bussen, med den karga slätten passiv av frost utanför, med inget bakom och inget framför, nedsänkt i differentieringen sänka - ja då har också Derrida rätt. Den metafysiska illusionen undkommer ingen och alla. Tiden är så ointresserad av dig, så laissez-faire, så raljant i sin oavhängighetsförklaring. Du håller händerna för öronen och låtsas att du är full igen.

Att den kärlek som här erbjuds befinner sig på fel sida av tillfredsställelsens gräns, torde stå bortom allt rimligt tvivel. Du "skjuter upp" och "kompromissar". Miss K kan hungra där du inte kan. P är utanför din begreppsliga och - inte minst - begripliga värld. Derrida höjer ett varningens finger, fnyser men inte helt utan ett visst mått av kärleksfullhet. Ingenting lossnar bara för att du vill det, bara för att guden i ditt kött säger att viljan är något annat än exakt den betydelse Nietzsche gav begreppet. Vi hungrar, och hungern är vilja, är liv och död.

Kanske ska du kalla honom vid ett annat namn, bara för att se om skriften bär. Du skriver ordet -. Du uttalar ordet -. Inget av dem fastnar i din värld. Fältet utanför har något Tranströmerskt över sig, något omisskännligt kargt och bakvänt välkomnande, Det är andetaget mellan djupdykningen och Ikarosascensionen som manifesteras. Det är något avvikande och skevt, något som genom sitt spår av skevhet uttrycker sin egen skevhet, sin egen försvinnande mening. Det är hungern som pågår här, som vilar i världens dike och ditt medvetandes dike om vartannat. Du avsäger dig kopplingen till båda. Mellan dig och dina illusioner står -, som ett löfte, som ett spår av ett löfte.