Disharmoni och kor


image49

Längre bort än detta, svårare än din kärlek, är det ouppfyllda löftet om livets kompensation. När berövades du din tillvaro? När avsades du rättigheterna till en oantastlig och stabil balans mellan in-put och out-put? Men "balans", eller harmonisk analogi, kräver bara klassicister. Där är du väl ändå inte än, my dear? Vi lovordar fragmentering och avsaknaden av centra. Som bekant: i periferin finns ingen balans, ingen jämvikt, bara öppna trådar, motsägelsefullhet, och dissonans. Ingen övergripbarhet kan här vila i sanningens, dvs den objektiva, skugga. Men svaret, enligt dem som tror sig veta, är lika enkelt som djupt problematiskt: tålamod. Men tålamod är en bristvara här där rastlöshet och frustration snarare är ledord, följeslagare. Och inte bara här, bör tilläggas. Och inte bara hos dig, förstås. Inte heller är den obotlig; solen, t ex, låter både kor och människor vara.

I förgrunden till icke-livet: plastiga leenden, hennes gråt på företagets toalett, konjakflaskan i handväskan, hans hand under hennes kjol en helt annan gång, på en helt annan plats. Vi kan låtsas annorlunda; vi kan låtsas att inget av detta ens äger rum. Kanske är det ett vettigare förhållningssätt. Verkligare, rent av. Men på andra sidan poserandets ångestmask, rinner hennes make-up på samma sätt som längtan gnager i ditt kött, vare sig du formulerar hans namn eller inte. Hennes ögon, som är fästa överallt annat än där de borde bara, ramar inte in sig själva, utan avskärmar snarare det andra. Där, just där, är hennes där-het: posen, gråten, framgången.

Men en mils powerwalk löser visserligen ingenting, även om luften har ett värde. Mälaren, ute vid naturreservatet, skär horisontellt genom tillvarons värld och antyder hur Floden handlöst störtar ner på andra sidan gränsen. De fritt strövande korna har inget till övers för dina bekymmer. Karlfeldt, den eländiga tråkmånsen, hade tagit fasta på andra saker denna idylliska dag fylld av idisslande bestar och måsar och skalbaggar i din omedelbara närhet. Men någon Karlfeldt är du inte, tack och lov. Dina persona här uttrycks annorlunda, oförlåtligt och oåterkalleligt annorlunda. Svär på detta, eljest världen skola drabba Dig, förbanna Dig! Igen. Med tomma koögon vänder du hem igen, helt obalanserad, med disharmonisk kakafoni brusande i öronen. Hon gör nog inte särskilt annorlunda saker. Lägger på ny mascara, möjligen.

I Hässelby, Jorden, går en pilotfru
och vet inte varför hon gråter.
Himlen är hög här, i skymningen,
en fjärran sorg
och mänskorna är som bortkastade.

Skalbagge touchar.
En hund är på väg
och en matarbuss, svart nu,
med kusligt upplysta fönster.

Hon tänker på Spinoza.
Poesi är i allt, snyftar hon, men skon
känner sig ensam i gruset.

Vända hem?
Hon har ingen lust längre
att sitta där vackert
bland övriga bohaget.

Symöte och psykologicirkel.
Hon tänker på Freud.
O du min hund på mitt hav, hulkar hon.

Främmande hamnar
Men jorden är liten.

Himlen är tunnare nu, än högre.
Snart brister den ljudlöst
och ett kelet mörker skall omge henne.

En skimrande stad, Vällingby eller Jerusalem,
hägrar i blekljuset.


Sonja Åkesson, Glasveranda (1959)

.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0