Igitur

I övrigt var inget annorlunda. Härbärgera din oro här, sa jag med en sådan där låtsasmjuk handled och rödsprängda ögon; härbärgera din oro här och låt det där svarta håret vila i sin svarthet, sin ofrånkomlighet. Låt oss vara som i Audens "This Lunar Beauty" eller den där andra där famnen bevarar skönheten likt urnan i Keats Ode. Vi vilar tillsammans i textens väv, det språk som föregår, eller snarare förutsätter, Språket. Helt i Blanchots anda. Språkets död är subjektets död som är världens död som är alltings aprioriskt givna potential till liv. Varken mer eller mindre. Så härbärgera din svarthårsomslutna oro här, och den Enhet kommer att infinna sig som bara är möjlig då differentieringen tillåtits ta plats. Måhända överdrev jag. Om så är fallet: jag bekänner när alla andra slutat. Driften till confession (Foucault igen!) fetischerar det intern-intima, gör diskurs av det gränslösa. Med andra ord: det är att våldföra sig på erfarenheten. Och ändå: tecknet är en klåda på ryggen exakt på den punkt dit fingrarna inte når. Lay your sleeping head, my love, human on my faithless arm. Det eftersträvansvärda och det obehagligt ofrånkomliga är ingen dikotomi, och absolut ingen dialektik. De båda betingar och ombesörjer simultant den gräns där det outtalade och omöjliga förökar sig spontant. Låt oss kalla det ontologisk partegoneses.

Men på en sunkig bar i Örebro är du ingen Lasse Lucidor, även om sagorna ljuger så skönt - som Ekelöf skrev. Och om ditt horror vacui är Karlskoga (vilket är troligt), eller Dalarna (vilket är potentiellt möjligt), eller avsaknaden av diktens icke-plats (vilket är obestridligt), eller ditt kvasihem (vilket nog är överdrivet att påstå), har ingen avgörande betydelse. Och när du spelar med, och anpassar dig, och kompromissar, och poserar, ja då överges även det vi nog tog för självklarheter. Alltjämt blir du inte klok på, får inget grepp om, Hegel. Eller Maud Olofsson. Den överdrift med vilken livets självklarhet basuneras ut av de övertygade, är kladdig och unken. Det finns en uppgivenhet som är vackrare än allt annat. Det finns en axelryckning som är mer inspirerande än varje andetag alla samlade, självutnämnda livscoacher eller flitigt anlitade truismonanerande företagsföreläsare tillsammans kan uppbringa. Det finns en klingande, cymbalisk klarhet som varje dovt, oförnöjsamt mummel överglänser i stringens. Det svarta håret befäster det. Oron i hans ansikte förutsätter det. Blanchot har ännu en gås oplockad med livets språk.

Men drömmar äro drömmar,
och ord äro ord,
nu sitter du och sömmar
som förr vid ditt bord
och tittar genom fönstret
och tänker milda tankar,
mens vackert efter mönstret
sig blomsterslingan rankar.

Och ensam med mitt fula
mig själv i en kula
jag står förstämd och blickar
i spegelns glas som förr,
mig tycks en flicka nickar
i ögats öppna dörr,
i själva irisringen,
men strax så är det ingen.

Blott samma gamla Ego,
som icke kan betagas
och icke ändra sig,
om och från himlen stego
en gammal gudasagas
kariter ned och nego
och liknade dig
och rodnande tego
och längtade tysta
i smyg att bli kyssta
av mig.

Ty jag är dömd att veva
mitt verspositiv,
och du är gjord att leva
ditt älskande liv,
det är som kärleksfrasen
mot smeket av handen,
som blommorna mot vasen,
som orden mot anden.

- Gustaf Fröding, Stänk och flikar (1896)