Igitur

Genom bussens fönsterruta 06.45, mitt i regniga och oåterkalleliga januari, är hans värld ett töcken. Han säger: Detta är ett interludium, endast ett interludium. Pendlarna står ensamma i grupp och hukar sig för blåsten. Han läser Roland Barthes Mythologies och tänker på hur han upprepar sig, hur han odlar sina klichéer, sina formuleringar. Vad är arbetsmoral för dig?, frågar prettokärringen i intervjun till det idiotjobb han tvingas ta för att livets felval har ackumulerat sig till en oövervinnerlig massa. Han säger: Det är det kausala förhållandet mellan åtagande och genomförande. Inget annat. Ingen förnöjsamhet, ingen entusiasm, ingen utmaning, ingen vilja, ingen ro. Det är en pragmatisk, strukturellt harmonisk analogi. Inget annat. Hon säger: Jaha. Kan du börja på måndag? Utanför pågår det outsägliga.

Comment vivre sans inconnu devant soi?, skrev René Char en gång. Hur kan vi leva utan det okända, det främmande, det oformulerbara, framför oss, i det ännu icke erfarna, etablerade, identifierade, bekanta. Det låter som en självklarhet. Men se nu så många som går, eller vi gå, motsatt väg, som vill transformera det levda till gåta och det främmande till identifierad närvaro. Tito-cirkusen etablerar det parallella, det pågående, det perifera, i relation till det annorstädes närvarande. Centrat har sitt eget språk, sin egen litteratur. Via tabloidbilden och elfenbenstornets semiotik uppstår den centripetala metafysiken. Som ett svart hål mitt bland mikropizzor och ensamhet och storslagna drömmar är det ett system som strukturerar genom att upprätthålla det periferas ontologi. Får man säga något så enkelt på det viset?

07.10. Bilarnas strålkastarljus är diffusa i regnet. Kvinnan framför honom doftar bekant, men till vad eller vem doften kan härledas är inbäddat i glömskans snår. I huvudet blandas Bachs cello-sviter med Let's Dance-bandet. Han förstår inte hur det oantastliga kan samsas med det som låter som en kommunal musikskolas första repetition inför vårkonserten (även om den liknelsen givetvis är orättvis gentemot musikskolan). Ibland framstår hennes liv som ett pekoral, som en Lasse Berghagen-dikt. Ibland tänker han att den där typen av Dan Andersson-idyllisering, hur outhärdlig den än är, hur förljugen och schlagerpoesiartad den än är, så erbjuder den i alla fall ett motstånd. Som mörkret en regnig och långsam januarimorgon, den tid då ingen förutom möjligen mjölkbönder borde vara uppe. Med det är Luthers fel och en helt annan diskussion. Och samtidigt faller han i periferins lockelse. Interludiet fortsätter, helt enligt sin egen, inneboende verklighetsstruktur.