Igitur

Det är tråkigt här, handsome. Alla bybor har samlats för den offentliga hängningen och ska senare paradera med högafflar och facklor, kanske driva ut något otyg som inte passar sig. Du, tillsammans med tanken på P, Melissa Etheridge, och Karl Vennberg, har tagit tillflykt i detta fönsterlösa rum där luften står stilla. Det är märkligt hur avståndet kan bli en närvaro, hur det ouppfyllda i sig konstituerar ett sorts klibbigt haveri.

Det är tråkigt här, handsome. Innebandykillarnas engångsgrillar pyr frenetiskt och ackompanjerar den typ av ritual (vad den nu avser) som pågår därute på gräsmattan. Svårigheten att ingå här, att delta, har djupt rotade mönster. Du minns. Titthålsperspektivet har varit ditt fönster. Du minns. Ryggarnas stumma tillvändhet har varit din erkända tableau. Du minns. Verifiera inget. Så fort du fäster det i språket avslutas det.

Det är tråkigt här, handsome. Att vänta på svar från forskningsråd och under tiden förneka allt som du kopplat till ditt du, att kompromissa där inga kompromisser borde finnas; att överlåta beslutsrätten till det apatiska monster som släpar sina oproportionerliga lemmar över golven här; att sluta lyssna på Rachmaninov - allt detta bekymrar, och berövar, och tycks odiskutabelt svårt. Grilloset tätnar. Snart kommer den där portabla cd-spelaren dundra ut allt tänkbart euro-disco-trance-remix-av-vilket-gammalt-skit-som-helst-trash. Jag svär.

Det är tråkigt här, handsome. Vi har brutit de avtal vi eventuellt hade med oss själva. Ser du inte hur det saknas gemenskap här med dessa jag? Soldränkta husfasader. Vårsyréndoft. Ängar av maskrosoändlighet. De hittar varandra ikväll, alla dessa som inget hellre vill än att komma hem. Vi, handsome, vill komma bort: från frånvaro och leda och avsaknad av mål. Vi är fattiga och onyttigt stolta och fyllda av begär. Det är en gammal idé att se bland dessa blinda. Det är en metafor, självklart; osann, förnumstig, självbelåten. Men den tjänar ett syfte. Vi andas genom dess enkelt falsifierbara låtsashet. Avgör det något?

.

.