Igitur

Tänk att det var så enkelt att bli avräknad, beräknad, omräknad. Vi sitter här, där vi inte vill sitta, och formulerar våra liv. Vi spaltar upp, arrangerar, lyssnar på Patsy Cline. Du försöker vara raljant, didaktisk, kanske profetisk - som Karl Vennberg, som William Blake, som Jonas Gardell (alla med divergerande resultat, för övrigt). Och skiftande framgång har även du, och ber: ett tecken, honungsöga, ett tecken! Februari har en bepansrad klo kring din hals. Säg: frånvaron av tecken säger allt. Säg inte: detta är vad jag väntat. Du har frågan insnärjd i ett hörn, fångad i en glasburk, som en spindel eller nåt annat otyg. Oron i blodet går i valstakt; händerna hålls uppgivet utslagna, utsträckta; handflatorna låter världen välja att inte stanna.

Det här är personligt för dig. Så du säger: honungsöga, ta bort detta tomrum, detta vakuum, denna distans!. Det är inte konstigare än att Amy Diamond troligen är Antikrist eller att solen tränger in genom smutsiga rutan eller att du ljög så vackert när han frågade om det där man inte får fråga. Men honungsöga lyssnar inte på det örat, ser inte med den blicken. Februaris klo lämnar plats för mars dito; Frida Hyvönen tar plats i rummet. Du sitter på konferens bland dessa säljare, dessa från dig frånvända, lyckade, oantastliga manipulatörer. De hånskrattar inte men låter sitt varande ta plats med självklarhet. Du sitter längst bak, tänker: Honungsöga, inget av detta var planerat!

Men gör istället detta: ta ett lån och hyr in dig i Jan Emanuels palats (?) ute på ön, förneka honungsöga att ta plats, återvänd till den punkt där du började, och skriv, eller åtminstone påbörja, den där boken om Auden du har pratat om i evigheter. Mars är kanske utan pardon, men det faktum att du är så enkel att omförhandla, omvandla till annan kurs; det faktum att ditt kontrakt är utan signatur och därmed ogiltigt - inget av detta betyder något. När du hör Antony Hegarty sjunga Cohens "If It Be Your Will" så motstår du impulsen att falla ner på knä, för det vore oärligt. Men tårarna är det inte, och besvärjelsen oundviklig. Så gör detta: motstå avräkningen, motstå inventariealiseringen; förneka kollektivismen på denna säljkonferens och säg: nej, sanning är inte lögn, och lögn är inte sanning. Den sortens individualism är essensen av fascism. Men säg det tyst, och säg det försiktigt. Återgå till dina uppgifter, här, på bordet, utan honungsöga, och utan prospekt. Detta är behovslöshetens tidevarv; mars kommer att rämna när solen går upp och den här fanatiska säljcoachen implodera av sin egen undertryckta ångest. Alla vägar bär till Auden.

Genom fönsterrutan: sen februarieftermiddag, solen som lägger sig sensuellt över någon anonym förort. Du kommer att vakna med hunger i blodet imorgon. Lyckan var ett clownansikte, ett från barndomen fördärvat. Gå snabbt genom massan, stirra ner. Det är så lätt att gå vilse i den här staden, trots att man stirrar ner. Du lyssnar på hennes mobilsamtal - ofrivilligt förvisso, men ändå. Hon hatar sin svägerska. Man lär sig så märkliga saker på sena eftermiddagar i februari, just när solen slickar funkisbalkonger och trötta gallerior.

Han är så vacker och dyker upp när han inte ska. Du ser Lars and the Real Girl sist av alla, verkar det som, och gråter floder över kompromisslösheten. Välj mellan A och B, stick to your choice, din historia, mytologisera din tillvaro. Det är ingen skillnad. Vi är alla där, och har omgivning som spelar med. Vissa bär på en, åtminstone i andra sammanhang, gigantisk docka - andra inte. Det är oviktigt, ovidkommande, sekundärt. Och du ser ingenting för allt detta ljus, detta ljus som smörjer och masserar en trött kropp av parabolantenner och grå långsamhet. Letargin letar efter uttryck.

Je est un autre. Rimbauds grammatiska finess är, på något vis, större än sin egen omedelbara ambition. Hennes svägerska har inte frågat det man måste fråga, gjort en social blunder; solen försvinner. Det är så lätt att gå vilse i den här staden. Så gör allt detta: skaffa en docka, åtminstone symboliskt menat, sluta stirra ned, betänk saker du vanligtvis inte betänker. Låt oss säga att det finns ett liv bortom Let's Dance. Tanken svindlar. Du kommer att vakna med en hunger i blodet imorgon, och det är kanske som det ska. Om det inte är det, så har du en helvetesresa framför dig. Endast den som är smart eller dumdristig nog tar reda på det. Jag tror att du är ingetdera - och fikar vidare, förnöjd, otillfredsställd, med ögat fäst på solens adjö.

.

Tvivlet avgränsar sig självt, my dear. Det kan vara så att du är här endast på semester, endast som på besök i en fristad upprättad av andra. Det kan vara så. Så kanske är det ingen slump att du läser Öijer på väg till landet av kompromisser: kulisserna, pappfigurerna, den verklighet som är så driven in i sig själv att den stagnerat, fryst, blivit ren materia, lera, användbarhet. Och framför allt: kuliss, overklighet. Över Östermalm faller tung, våt snö. Grannens hund ylar. Vid Karlaplan drar hon hårt i den ovilliga ungen, fräser och spottar över sitt liv. Frustrationen är som en hinna, som en fjäderdräkt de gigantiska snöflingorna inte tränger igenom. Hemma tröttnar du på din egen saknad.

Den sinnligt uppfattningsbara världens karaktär av illusion, av overklighet, är såklart inget unikt för Öijer. Men han måste väl ändå vara motsatsen till en Platonist? Skillnaden är enkel: kulissen representerar inget annat än sig själv hos Öijer, är sin egen betingelse, sin egen symbolik. Det är medvetandet som drivit den, då den själv, som en-soi, såklart är utan intention, in i fryst, dött läge. Det är medvetandet som kanske av överlevnadsskäl stagnerar figurer, rörelser, tankar; som avslöjar sig själv genom sin ovilja att låta levande vara levande. Poeter plockar i sina erfarenheter, arrangerar, ställer till rätta. Dockhuset är applicerbart, både här och där. Hemma tröttnar du på din egen saknad.

Så om du är på semester, i en lånad värld, en lånad lägenhet, en lånad tillvaro; om du andas genom en ynnest, så är detta å andra sidan ingen anmärkningsvärt. Ansikten och dofter passerar här, och inget stannar. De förblir pappfigurer, flyttbara, arrangerbara. Någonstans lurar olusten inför att något kan ha gått förlorat, men vad det är, eller vad det skulle kunna vara, har du glömt. Som Öijer. Det finns minnen - vissa starkare än andra. Men den mest otäcka känslan är att de som verkligen skulle ha kommits ihåg, som skulle ha varit av betydelse, aldrig kan minnas. Också det i teorin möjliga minnet förblir en kuliss, en halvt verklig, halvt tillverkad rekvisita i ditt livs uppspelning. För det är där vi hamnar: arrangemanget, regin, fiktionen. Och hemma tröttnar du på din egen, högst verkliga, uppstyltade, plastiga, långsamt fiktionaliserade, livsavgörande saknad.

det jag behöver
det jag ständigt sökt efter
går inte att hitta
det är lönlöst
som om det hela tiden funnits där
och ropat på mej
inte velat låtsas om
att det försvann med själva tillvaron
försvann när våra liv kom till

- B. K. Ö

Härda ut, rumla runt; laga hål och samla strunt. Ett ögonblick i tunnelbanemassan är han där. Sedan inte. Framåt, framåt. Glömma det som varit, glömma det som ännu inte kan glömmas. Härda ut, fixa till sig, försöka igen. Balansera på gränsen. Tänk på att inte tänka på P. Försöka igen. Hänga på tragiska ställen och glo försiktigt över glaskanten. Raljera. Vara förmäten. Läsa Helga Krook och lyssna på Van Morrisons Astral Weeks. Se grönskans grönhet även här bland is och slask. Lämna sig själv ett ögonblick, ett kort, kort ögonblick. Sväva ut i det gröna, det blå. Inte minnas en blick i massan, ett minne, en vilja till något annat, patetiken i mörkret på en annan plats. Glömma det som glömmas kan. Eller inte. En fysisk minnesplats motsvarar kanske en inre. Är dikten rörelsen där emellan? Helga Krook insisterar. Det biografiska krackelerar vid åsynen av det kollektiva. Förutom ibland, i tunnelbanan, när en blick gör en avgrund genom historien. Härda ut, försöka igen.

Inte låtsas som om det regnar, men skölja mun med nyfallen, smält snö. Beundra på avstånd. Sukta. Lämna vit mark och förlösas i grönblå vertikalitet. Lagom till skymningen: hungra bort. Försöka fylla sin värld med obegriplighet, som direkt blir banalitet. Säga: Ack, att bli förlorad och kär, igen. Men ändå minnas ögon i trängsel och en annan plats, en annan tid. Helga Krook löser upp det individuella. Att lägga sitt huvud på torget bredvid den kommunala statyn. Att resignera det egna för det allmänna. Att inte kunna. Slaska sig fram med nedböjt huvud och förbanna oförmågan. Att tänjas som ett träd, som hos Helga Krook igen, mellan roten fram och roten bak. Språket uttrycker inget än sin egen förlust, förlusten av sig själv. Minnas men ändå inte. Minnas men försöka att inte göra det. Återskapa hans linjer, de som nu borde återkapas. Oförmögenheten. Oviljan. Härda ut, försöka igen.

Djupt inne i december avslöjas du. Rikta om fokus. Pendeltågens kråmande och ålande och långsamma krängande fyller ditt liv med brutna linjer. Rikta om fokus. De röda dagarna skar genom tillvaron som en slö kniv genom märg. Det är långt till dikten dessa dagar av frånvända ansikten och frost och svårförståeliga relationer som du oförberett ramlat ner bland och lånad tid och längtan och humbug och rus. Tiden faller isär. Oavsett vilka löften som avlagts i taxibilar, i gränder, och med oöverstigliga distanser mellan er om morgnarna, så överlåts ett kontrakt varje gång du känner en ny doft på huvudkudden. Köp färsk chili, persilja, fårost, lammfärs. Tillaga dina frikadeller i tomatsås. Ombesörj uppgiften, utan ironi. Djupt inne i december försöker du värja dig, men avslöjas.

Kontoret är stilla, stilla i mellandagsfrånvaron. Stirra på papperet. Rikta om fokus. Värj dig, längst inne i december.

I mynningen av januari avslöjas du. Ljuset från bilarna på gatan utanför och doften av grannens mat och Tomas Andersson Wij och saknaden som lägger sig. Så du läser Michael Azars Vittnet, vaknar med torr mun och ögats otillförlitlighet. Ursprunget undgår oss, men visste vi inte det sedan tidigare? Platon gäckar som en obestämdbar doft i massan. Den diskurs som manifesterar erfarenheten är förstås i sig en slav under sin egen struktur. Om vi ska beskriva saknaden här, så är den per definition ett tomt slag i luften. Det gör inget. Det är så vi överlever. Om saknaden föregår uttrycket, och om den i så fall är öppen för erfarenhet och vad den i det läget skulle bestå av, undgår fastställande. Det raster genom vilket saknaden manifesteras, måste älskas. Annars dör vi, i mynningen av januari.

Ett steg åt vänster och världen framträder annorlunda. Allt som går sönder här kan beskrivas, men inte utan ett pris. Så värj dig, även i mynningen av januari.

Gatorna här kan förtära dig. På ICA är han ofelbar, kallar sin fru skämtsamt för "regeringen", håller masken när missförståndet uppstår. Du har annat i sinnet: Mats Söderlunds Komage, till exempel. Idisslandets poetik rymmer mer än frånvaron av början och slut. Visst, dikten är cirkulär - men också centripetal. Du böjer nacken. Fikarastens avsaknad av substans äger inget värde men har ett pris som ska betalas. Ryan Adams "Let Us Down Easy" framstår, smärtsamt nog, som dagens värsta understatement. Låt oss säga att du skulle hitta en väg tillbaks igen - tillbaks till dikten, till Auden, till febrigheten, till Brahms, till förhoppningen. Låt oss säga att det vore möjligt att rekapitulera, omvandla, reversera. Låt oss säga att idisslandet hade metafysiska dimensioner och inte enbart rent lingvistiska. Nog skulle du ändå hamna här, på dessa gator, och hotas av samma förtärande novembertäta skri från kajor och smärtsamma längtan efter det nyss passerade?

Gatorna här kan förtära dig. "It is only enough to live incessantly in change", som Wallace Stevens skrev. In change. Nog är det det som manifesteras nu, just nu när du ser dessa bilder från landet som vaggar det bästa och det sämsta inom oss. Obamas messianska dimensioner handlar inte hälften så mycket om vad som kommer att ske utan om löften om vad som inte kommer att ske. Förändringen ligger i bortväljandet och inte i tillvalet. Gott så. Kanske ligger här också en vilja att göra om, att ta om, att repetera; en vilja att få åren med en kåtbock och en imbecill ogjorda, omgjorda. Så vi sjunker kollektivt tillbaks genom löften att gå framåt; sjunker tillbaks och idisslar våra liv, framför allt de gemensamma. På ICA är varje hälsningsfras utan antydningar om livsförändringar. På fikarasten lyser löften om ny era med sin frånvaro. På gatan, den oerhörda, förtärande, faller inga ner på knä i tårar av rena förhoppningar. Det stora och det lilla perspektivet fortsätter simultant, åtskiljda av rummets begränsning, men med idisslandet som länk och gemensam rytm.

Tillsammans spårar vi scharlakansljusa nätter,
Våra berättelser av milt våld, de heta stigarna,
Svordomarna och löftena över mörkfiolen,
Ett instrument som bara kan spelas av värk.

Blixtframkallar allt vi har inom oss.
Nattsolen rinner ut i diket och färgar
Avstånd som timmar av försägelser.

Sprang vi ikapp klädda för vinden yrglada.
Om i slingorna håret böljar över gräsblommorna.
Och vi är lyckliga upptrampade ringar i gräset.

Vilse talar vi med skuggorna, musiken som tyst
Mina blanka berättelser, vikta, sprödstilla.

Mats Söderlund, Komage (2008)

När vi andra passerat detta övergående, lagt Stjärnor på is och finanskrisen bakom oss, då står Joey Greco där och säger Greetings. Bruno K Öijers Svart som silver breder ut sin sorg här mellan dessa väggar, breder ut sin sorg och doften av sorglöshet anas i andedräkten. Vansinnet härjar. Dra en linje på ett sätt, och dra en annan typ av linje mellan punkt A och punkt B. Skillnaden kommer att vara hårfin eller brutal. Oktobernätter kan inte bära hunger med sig, men har å andra sidan inga munnar att fylla. Om vi kommer hem, så gör vi det inte så länge det är dagsljus ute. Du såg Sex and the City. The Movie på fullaste allvar och började, lika allvarligt, att skratta. Först åt eländet, sedan åt ångesten, och sedan åt ångesten över eländet. Det har rämnat och luckrats upp, det du trodde var avgjort, hopsatt, fogat, och limmat. Brustenheten kommer att annektera allt. Carrie Bradshaw och Bruno K Öijer kommer att stå kvar som monument när allt detta är över, som monument för tillvarons avsaknad av epicentrum.

Det närmsta vi kommer Montaigne här är, utan tvekan, Bodil Malmsten. Du förlorar också ditt Finistère när du läser Sista boken från Finistère - förlorar och anammar förlusten. Saknadens semiotik kränger sig kring sin egen axel. Du lyfter fram Nåd och onåd. Idioternas bok från 1989 ur bokhyllan. Det finns redan där. Tråden. Doften. Nederlaget. Din brist på prospekt nu och det omvälvande som ska ske och det raster som fördröjer blicken en aning och Han, den förlorade - linjerna splittras. Återskapa. Dra pennan från punkt till punkt. Gud är ditt fönster, ditt löfte om en verklighet. Nej, förutsättningen för en verklighet. Det är utom tvivel. Du vet det, för med doften av sorg här läser du Martin Bubers Ich und Du. Duet förutsätter ett Jag; Gud är löftet om ett möte med en verklighet. Det andra - konstruktionen, belätet, institutionaliseringen, eller, hemska tanke, tron - är såklart helt frånkopplat detta. Men det som förutsätter Duet, Guden, Världen, är det mellanrum - låt oss kalla det saknaden - som vibrerar vid mötet av icke-Jaget. Bodil Malmsten röjer förlustens väg, den enda väg kvar att vandra. Joey Greco får säga vad fan han vill.

Som en Asberger-unge i en sockerspeedad frenesi, men med nerverna lugnade av Emmylou Harris All I Intended to Be - du landar i uppgiften. Du ska bryta upp nu. Det är så de säger. Du lever i en gråzon mellan det passerade och det ännu icke ordnade. Svettiga handflatan och mardrömmen och visualiseringen och hjälplösheten och glädjen. Och på fikarasten läser du Jonas Aspelins Suveränitetens pris. En kritisk studie av självhjälpslitteratur. Utan att vara helt säker, så kan du svära på att hon mitt emot har Mia Törnblom på sitt nattduksbord. Nu: fatta pennan igen, fatta pennan igen och berätta om det omvälvande.

För första gången, troligen, i ditt liv: paniklöshet i frånvaron av plan. Befriande? Kanske. Men obekant som den där gången du vaknade i haschrus, som den där gången han satt i din soffa. Hon säger: Jag har fullt förtroende för dig. Jag tror säker vi ska kunna lösa det här. Retoriken blöder. Ändå tror du henne; måste tro. Katarina Frostensons Tal och Regn borrar sig nedåt. Här finns strömmar, rötter, mylla - ordens och människans. För ordets kött är människans kött - och tvärtom. Det främmandegörande raster som orden erbjuder, låter inget igen bli igenkänt.

Du ska bryta upp nu. Det är så de säger. Du ska till Stockholm nu. Det är så de säger. Fatta pennan igen och berätta om det omvälvande. Låt inget vara osagt. Ligg stilla, mycket stilla, i det som nu hänger löst, som är olöst, som väntar lösning. Emmylou Harris har svaren; dr Phil har det inte. Bryt ner, som Frostenson, din tanke och ditt spår. Bryt ner och visualisera nytt, på nytt, låt det nya ta plats. Ingenstans förutom här ska det okända bli bekant. På annansidan kommer du att återuppstå - icke-mumifierad, levande, och förlorad. Hon har förtroende för dig. Det kan räcka en bit. Det var längesedan du hade det för dig själv, men att hon har det kan räcka en bit. Det nya livet är öppet för språkets återkomst.

.

Vi måste tänka igenom
så att grunden öppnas klar
igen: se ett gräs, och mer
vi ska inte mer begära
än att en liten sak kan komma ut

snälla, en bra rad en liten en
idag så blir jag glad, så enkelt är det
egentligen, och här är den:
rörelse dö, och kom ut

Katarina Frostenson, Tal och Regn (2008)

.

Rämnar gör det inte. Men denna snålblåst mitt under det overkligt blå! Och lagom till lunch försvinner allt i synen av honom. De känner inte igen sig, säger de, i klichéerna, i spelet på fördomarna, i exponerandet av det avvikande. Det talar såklart om en antågande parad, en annalkande manifestering av gemenskap där ingen gemenskap finns förutom en likartad grundförutsättning beträffande vem man väljer att knulla. De är vanliga och vill så vara. Det extravaganta och iögonfallande går inte att identifiera sig med. Allt spär på fördomar, säger de. Kryp ut ur Guds arsle och försök förstå, my dear, att den moderna identiteten, dvs. individualismen, endast är ett abstrakt resultat av en negativ, sekulariserad teologi. Inget medvetande förutan existensen av icke-medvetande; ingen formulering av medvetande i centrat av världen, som betingelse och Schöpfer av världen, förutom genom negationens semiotik. Det är därför, my dear, som befästandet av fördomen äger ett genuint egenvärde. Utan differentieringen, performativiteten, ingen gruppering, inget forum. Och utan det, inget utomvärldsligt förankrat jag.

För detta är den märkliga paradoxen: i princip simultant som inget medvetande kan finnas innan avstånd tagits mot och formulering gjorts angående det som från medvetandet avviker, uppstår behovet att befästa det differentierade i sammanhang. Punkarens långfinger åt samhället och hans performativa maskerad betyder inget utan den med andra gemensamma manifestationen. Så därför, my dear, har de bara skinkorna och läderchapsen på ett ganska löjligt lastbilsflak en dag om året ett visst värde: genom att etablera avvikelsen, så uppstår även det rum, den yta, där du, om än i motvillig indignation, hämtar elixir till det som är du. Även i avståndstagandet till avvikelsen etablerar du densamma och ingår, troligen oreflekterat, i en djupt konstruerad - eftersom andra former inte finns - socialt förgrenad mänsklighet. Babsan, Loket, och Sid Vicious spelar i ett sådant sammanhang fundamentalt synonyma roller.

Ergo, my dear: assimileringen är alltid ironisk. Gayrörelsen och kvinnorörelsen har genomdrivit en tämligen likartad lobbyverksamhet de senaste 30 åren eller så - den ena hyfsat framgångsrik, den andra inte; en med viss humor och distans bevarad, den andra förvirrad och utmattad. Men båda har burit på samma inre förvirrande ironi: den dag differentieringen dör, så dör identiteten. Det är som med Systembolaget: den dag politiken lyckas, så dör verksamheten. Det är vilja till assimilering med fingrarna korslagda bakom ryggen och med en blinkning till publiken, låt vara omedveten, som säljs. För att det måste vara så. För att ingen annan väg är möjlig. Så nej, my dear: du vill inte vara vanlig; du vill inte vara utan gränsdragningen. Även en potentiellt införlivad vanlighet skulle motsäga intentionen. Du vill kanske överbrygga vissa orättvisor, som sig bör, men du vill egentligen ha ett permanent galler i Tantolunden om det bara vore möjligt. Ditt medvetande kräver det. Så låt oss hångla lite framför Pingstvännerna, så att de kan hålla händerna framför ögonen på deras barn. Sedan kan de sträcka armarna mot skyn i kollektiv manifestering av deras differentiering gentemot vanligheten. Det är deras identitetselixir, my dear. Utan den dör dom.

Erblinde schon heut:
auch die Ewigkeit steht voller Augen -
darin
ertrinkt, was den Bildern hinweghalf
über den Weg, den sie kamen,
darin
erlischt, was auch dich aus der Sprache
fortnahm mit einer Geste,
die du geschen ließt wie
den Tanz zweier Worte aus lauter
Herbst und Siede und Nichts.

- Paul Celan

Det är möjligt att Mikael Timms bok om Ingmar Bergman hör till de bästa biografierna som skrivits på svenska. Inte för att det säger så mycket - biografin har aldrig varit en av våra starkaste genrer. Men det är ändå en viktig iakttagelse. Det finns en symbios hos Bergman mellan ansats och utförande som är oöverträffad. Det finns en grundmurad värdighet och ilsken uppriktighet - man frestas säga neurotisk och masochistisk jakt efter sanning - som på intet sätt emotsäger teatraliskt poserande och vad som i en första anblick tycks vara en forcerad och grovt tillyxad form. Det är i själva verket tvärtom: formen är mjukt elastisk, formbar, underdånigt men inte mjäkigt i tjänst hos en brutal och stenhårt utmejslad idé. Dvs: ämne. Dvs: tema. Idén föregår formen - i den bemärkelsen är Bergman djupt Platonsk. Poängen är lika enkel som avgörande: den teatrala formen följer slaviskt den aprioriskt givna intentionen eller den immanent etablerade strukturen. Inte tvärtom, som brukar hävdas - inte minst i ett för Bergman kritiskt sammanhang. Både det symboliska och det verkliga är åsidosatt till förmån för det mytiska. Vilket är den enda väg en uppriktig och sann konst kan gå. En eftersträvansvärd konst vill inget annat än med lånad spade gräva en grop i mytologins mylla genom att tillföra material. Den vill invertera - nej, upphäva - kannibalismens metafysik, etablera sin närvaro genom att simultant upprätta sig som både värd och parasit. Man frestas säga: genom att ingå i det mytiska genom att inte ingå. Den vill självhävdelse i självutplåningens namn. Bergman skapade ingen värld, utan lät en värld ta form utifrån en hällristning, en försiktig men bestämd och noggrant utvald påverkan på en befintligt topologi som törstar efter arkitekt. Konstigare än så är det inte.

Det var en så ovanligt och oemotståndligt vacker dag. Kanske skulle man kalla dagen som sådan en sinnebild för ett happy place, en sort enkelt falsifierbar formgivning av det illusoriskt givna, det idylliskt frammanade. Oavsett vilket: vinet under det kuriöst namngivna trädet i M:s trädgård, miss K:s hår i kvällssolen, Van Morrison som trotsar den surmulne gnomens maskeringar och manér och plirar motvilligt bakom solbrillorna. Kanske behöver man inte mer än så. Du tänkte inte ens på att han är förlorad och kär eller att allt det som var meningen att ske har fallit genom fingrarna som regn, som sand, som plattityder. Att mannen med ett av tidernas värsta låtmaterial väljer att helt bortse från den tillgången, skulle kunna ha irriterat. Men inte ens det perspektivet valdes. Det fanns andra uppgifter, andra ljuvt vemodiga insikter att vältra sig i. Som att värdigheten låg bakom, men den inspirerande naiviteten framför; den substantiella storheten bakom, och den tassiga men kompromisslösa öppenheten framför. Ett soldränkt Skeppsholmen kan ha den effekten. Glittertankar och rus och Gonna make, gonna make, gonna make love to you in the afternoon kan, om än momentant, sjunka i symbios. Någonstans utanför pågår världen.

Det är okej att gå tillbaka, att gå ner. Det är okej att återgå.. Det är okej att backa uppför berget igen. Det är okej att använda så enkla metaforer att någon bitter fan skulle himla med ögonen. Den grå himlen lyfte. Eller drog undan. Eller om den rent av drog sig bakåt. Om inga ideologier längre håller, eller om de någonsin gjorde det, då håller inte heller oavhängighetsförklaringen gentemot alla idéer. Det, om något, är en genuint ideologisk hållning. Så vad som återstår är att kollektivt sakta dra sig tillbaka - som en tung våg, som ett kompakt, grått molntäcke vars vindar härjar och drar i talltoppar och ensliga gemak. Solen skar som en solkatt reflekterad i ett svärd och slickade träden rena från ångest och kuvande. Hon är vacker och du oberörd. Gösta Oswald står mässande någonstans i hörnet. Den outsägliga verkligheten har ingen pardon beträffande hyckleri eller beskäftighet. Aspenström drev sin hållning vidare, vägrade ta ställning mellan det motsträvigt reella och följsamt irreella. Om han lyckades - fan vet. I det just avseendet åtminstone. Men hon är vacker och du smärtsamt oberörd. Och världen är grå och soldränkt om vartannat. Vi pulserar gemensamt bakåt som en flytande identitet som söker sig åter till ursprungets skrymslen och hålor.

Du sa: Sitter du här och hänger ditt gamla vrak? Som om ingenting hänt, som om inga system imploderat och lämnat en ramlös ogripbarhet av lösa linjer som tangerar varandra i slumpmässiga och oanade mönster? Sitter du här och stirrar på populasen i vånda? Och det var, förstås, precis vad han gjorde. Men de tog en öl istället och talade om Ezra Pound och Entombed och Amy Sedaris. Himlen var matt och mjuk. Yeats fladdrade förbi. The centre cannot hold. Du sa: Kanske är det för att jag återigen gått igen all denna litteratur om 40-talismen som gör att systemens beskaffenhet inte lämnar mig. Vennberg, Lindegren, Ahlin, Dagerman, Thoursie. De hemsöker mig och jag fastnar i anakronismens hamsterhjul. Bilden bar inte längre än sin egen hemtamhet. Differens - nej, differentieringen - var allt de kunde ställa sitt hopp till. Det, i sig, motsades av differentieringen själv. Så de sjönk istället, sjönk långt ner. Vi, alla, sjönk så långt, drev åter så långt ifrån strand, att människorna blev små, små stjärnor, både framför och bakom.

De överförfriskade männen i 37-årsåldern är nybadade i Fahrenheit. De ska ut tillsammans för första gången på länge. Troligen utsläppta för första gången på flera år. Håkan här, säger den ena till en stackars oskyldig medpassagerare, tror han ska få knulla en 20-åring ikväll. Ha Ha Ha. Men det vill inte dom. Ha Ha Ha. Fickpluntan fram. Mobilen och numret till ungarnas mamma. Vi är kåta ikväll. Ha Ha Ha, skriker de i luren. Det är humor.

Kvällen är het och återhållsam. Kanske är du själsligt stympad och furiöst våldtagen av tillvarons endimensionalitet, men Håkan är alltjämt en fitta. Åtminstone enligt hans kompis. En öl går i golvet och rinner längs bussmittgången. Ha Ha Ha. Det är humor. Kidsen med D&G-väskorna är indignerade av sin egen sexualitet. Det hör till. Införandet av det oordnade och burdusa i detta välregisserade gör att ytan krackelerar. Det, åtminstone, är nödvändigt.

Det finns en rastlöshet som är immanent. Lisa vill ha kuk. Ha Ha Ha. Det finns en förunderlighet inför det odiskutabelt givna som etableras i det översinnliga. Det finns, tydligen, en regression som är eftersökt och premierad. Himlen är vit, Erik Lindegren-vit, och ogenomträngbar. Du vill att världen ska be om ursäkt, krypa till korset, stå med böjd nacke och fogligt underkasta sig. Det är lika bra att erkänna. Men det är, såklart, också ditt största misstag.

Kolla brudarna - fy fan vilka rattar! skriker Håkans kompis och spanar in tjejerna som kliver på - bara för att ögonblicket efter konstatera att den ena var lik hans egen dotter. Det är humor. Nej, tillvaron kommer inte med mössan i hand och ber om allmosor. Varför skulle den? Din vrånghet och vägran att inse detta enkla faktum har lett dig hit. Fan vad jag gillar dig Håkan. Och det är Inget jävla bullfittsnack. Kanske är det rent av vackert på något inverterat, groteskt sätt.

Fan vad du klänger på mig, säger Håkan; man kan fan tro du är bög. Ha Ha Ha. Det är humor. Det gäller att etablera dessa gränser och sedan lekfullt överträda dem. Det är så de överlever. Om dessa danser som pågår mellan oss under namn som gemenskap och existens och samvaro och kultur över huvud taget kan betraktas i en fenomenologisk mening, då är det endast som linjer som korsar varandra, tangerar varandra. Det är skärningspunkterna som etablerar det horisontella. Under tiden får man hoppas att Håkan får hugg ikväll. Det känns som att han skulle behöva det.

Lindansarlivet avslöjar inte avgrunden, men däremot den svindlande närheten mellan repet och icke-repet. Hur länge ska ni stanna, du och han, i dessa städer, avskiljda av vatten och lövtunn längtan? Det är en sådan dag som William Carlos Williams skulle bli begeistrad över. Höga moln och ung vete och saggy pants och glass i skuggan och en golden retriever och hennes undersökande blick och tonårskärlek och överdimensionerade solglasögon. Du läser Runeberg av någon outgrundlig anledning. Det är något med direktheten, med avståndet gentemot Stagnelius outhärdliga utsmyckningsonani och världsfrånvändhet, som trots allt stimulerar. Det är något med den raka linjen och blicken i höjd med horisonten till skillnad från snirkligheten och den uppstirrande dimhöljdheten som ändå tilltalar. Lindansaren håller ögat på repet, möjligen på repfästet; svärmaren ser i det blå och hoppas att fötterna bär och leder rätt. Är det så enkelt att denna patetiska analogi säger något om din situation här och nu? Troligen inte. Behovet kvartstår dock. Du och han lämnar inget åt slumpen i utmätandet av detta oerhörda, kompletta avstånd. Men det finns annat som mullrar under repet, andra Stagnelius-influerade ödestoner. Vi förnekar. Vi Runebergfortsätter.

Framför Thåström är det trångt som vanligt. Gamla bekanta ansikten i massan, inget framför och inget bakom. Där har vi en sann Runeberganhängare. Jag tänkte att jag skulle skicka dig ett brev. Du var ganska bitter vid det laget och tänkte alldeles för mycket på P för att det skulle vara nyttigt. Men när S satt där i kvällssolen med håret fladdrande i vinden och rökte en cigarett, så ljöd inte ens Fan, fan, fan i hjärnan längre. Hon sa: Lämna mig inte för då har jag inget kvar. Du sa: Thåström då? Och Runeberg? Och alla andra som strävar framåt med näsan tryckt mot jorden? Är de inte bredvid dig? Ni hade nått en återvändsgränd. Och pojkarna var för unga och för vackra för både dig och henne. Havet var inkapslat. Du fortsatte: Det enda dessa vill är att bli glamourmodeller, vad fan det nu ens betyder, mer normativa, mer pseudorevolutionära, kåtare, och enfaldigare. Det är genom detta denna så kallade gemensamma existens upprätthålls. Men sen skrattade ni förstås. Drack öl. Och dreglade tillsammans framför Mando Diao. Och tänkte på Runeberg och lindansarens dilemma.

Överdriven och oaktad, svårformulerad och sned - hans kärlek är ångerfull som efter ett pojkstreck. Med en sexuell frustration inte olik den Yeats genomled, betingad av både själva Irlands jord och Maud Gonne, driver han genom fält av nedplöjd längtan och dimmoln av knott. Låt oss säga att uppriktighet skulle vara det nya ledordet; låt oss säga att oförvanskad direkthet vore ett nytt rättesnöre. Han saknar. Konstigare än så är det inte. Honom. Simplare än så kan det ej uttryckas. Yeats ockultism och mer eller mindre bisarra utsvävningar i andlig experimentalitet har alltid känts som främmande inslag för honom. Ändå finns där en lockelse. Vad den avser, och varifrån den får sin rörelse, förundrar mitt i denna lust, mitt i denna omtumlande längtan.

Han sa: Springsteen är 1900-talet näst störste entertainer. Sinatra är självklart störst. Men varför, om det nu ska skrivas om honom på svenska, görs det så fattigt och endimensionellt som hos Adeen och Ohlsson? Ska man bli tvungen att skriva en analys själv? Den öppna vägens romantik har t ex inte så mycket att göra med den enkla förklaringen angående det närvarandes kvävande stillastående, som att det ingår i en post-upplysningsidé om det existentiella projektets karaktär av konstant och kontinuerlig tillblivelse. Det utlovade mötet någon annanstans, across the river, at Mary's place, i Atlantic City, eller in the street, handlar mer om visionen av det i det icke-givna projicerade projektet än om nuets outhärdlighet. Det är en genuint negativ dialektik som spelas upp. Nuet kan nämligen uthärdas och manipuleras och kontrolleras genom strävsamhet, förälskelse, eller trotsig, närmast ironisk tro - alla fundamentalt idealistiska förhållningssätt och manövrar. Genom denna situation skär dikten sin simultant subversiva och transcendenta kanal som en esteticerad överbryggning av det givna, som länk till det översinnliga och icke-formulerade. Springsteen delar, med andra ord, ett outtalat brödraskap med Schiller. Så varför inte börja där, t ex; varför inte försöka säga något om hur denna värld konstitueras genom ett mischmasch av populärkulturella plattityder och textimmanenta strukturer. Eller hur den materialistiska performativiteten manifesterar sociala mönster på ett ganska likartat sätt som hos Stephen King. Eller hur den frånvarande modern istället för den överdrivet iögonfallande närvarande fadern etablerar en rymd av negativ potentialitet. Men hon hade förstås slutat lyssna för längesedan. Kosmos stod med ryggen vänd mot korset, och nyslaget gräs virvlade i låtsasvärlden.

Så Yeats led vidare av ouppfylld längtan, möjligen för att han också behövde den, livnärde sig på den. Så är det inte för honom som sitter där i juniblåsten denna midsommarafton, som sitter där icke kransbeprydd och utan slagord. Livets ogripbarhet - And into the river we'd dive - är en truism. Vad som däremot inte är det: de både individuellt och kulturellt (om de nu inte är desamma) upprättade och uppburna strategier att, åtminstone momentant, upphäva densamma. Eller, vilket är lika påtagbart och futilt, försöken att trotsa ett faktiskt avstånd mellan lust och icke-lust (vilket inte är synonymt med utebliven eller ouppfylld lust). Ingen regnskur kommer, trots att det gråa hänger tungt över träden. W. B. och Bruce går hand i hand mot solnedgången. Mannen utan krans skickar väl ett tragiskt sms och tömmer burken. Det är i alla fall en kvalificerad gissning.

Avog. Det är nog så man skulle beskriva henne. Avgjort avog. Vältrar sig i sina krämpor; klagar på sin systers odugliga ungar. Hennes stiff upper lip stör nog inte väninnan direkt, men irritationen finns där som ett inflammerat minne. Tomas Ledin-skrålandet har måhända ett rättberättigande. Fast på andra än de egenformulerade grunderna förstås. Det är en sorts religiositet - som nyliberalism, orientering, EMO-kotterier, rollspelare, och, dit du själv hör, sekulariserad esteticism. Det handlar om att klamra sig fast vid gångbara och åtminstone vid givna tidpunkter begripliga system. Men det är såklart en enkel, för att inte säga naiv och forcerad förklaring. Avoghet fungerar dock. Precis som Ledininfluerad stämsång i en icke uttryckt men genuint uppriktig male bonding-ansats.

Campare borde för övrigt inhägnas. Tyska campare framför allt. På tal om religiositet, alltså. Och hon skrattar alldeles för högt åt hans skämt - för högt, för hårt, och greppar konstant hans arm. Det är arkaiska ritualer som stöps i dessa former. Tofsviparna som handlöst kastar sig mot marken. Smörblommeängarna och kalhyggets nakenhet. Minnet av hans doft. Längtan dräneras på kraft som en uttorkad bäck. Han talar såklart alldeles för högt i mobiltelefonen, glömmer medvetet omvärlden. Av överlevnadsskäl möjligen, eller ren och skär idioti. Gränsen däremellan är hårfin. En annans liv i garderoben bärs omkring som en över axlarna hängd reklamskylt. Vad värre är: han vet inget annat sätt att leva.

Du betraktar sådana saker och andra. Som att en kväll kan konstitueras sålunda: fotboll, öl, och Springsteen. Det är uppenbarligen dags att ragga brudar igen, för att använda Ledin-anhängarnas semiotik. Men iakttagelsen blottgör i sig diskrepansen mellan tecknet och icke-tecknet (vad kallar vi det? världen? substansen? tecknet-av-tecknet?) Ingen drift är starkare än skapandet av sin egen mytologi och den efterföljande föresatsen att leva upp till densamma. Kanske ska du istället för detta skaffa en liten stuga någonstans, bli självförsörjande, ta adjö av grottekvarnen och förnedringen, och avsäga dig behovet av denna sociala återvändsgränd, av icke-möten och neurotiska tillkortakommanden.

Men hans skönhet motsäger detta, drar tillbaks tanken till världen igen. En övergiven SAAB på en grusväg. En hare på en åker. Klas Gustafsons alltför endimensionella biografi om Tage Danielsson. En bitter kvinna vars ögon en gång säkerligen varit oskuldsfulla. I ett sådant läge är kanske avogheten att föredra. Mobilen går igång igen och hans gapande återvänder. Kanske finns det substans bortom Danny Saucedo, trots allt. Den blåmesblå himlen tycks lova det. Även om alla hennes rynkor drar huden nedåt. Här är doften av sommar påtaglig som din kärlek, som din kärlekslöshet. Att Bon Jovi spelas på radion skulle kunna ses som ett omen, men vi väljer inte det perspektivet idag. Värmen och minnet och dessa detaljer försvarar differentieringen. Utan avoghet.

Mexitegelvillorna ligger avsvalkade efter regnskuren. På en småstadskyrkogård går en ensam man och äter en glass. Bisarrt not. LIDL-kassarna bärs av en kvinna som vore de tyngda av bördor nedärvda från generationer. Skolan är visserligen övergiven men på gården försöker några pojkar slött och oengagerat initiera en fotbollsmatch. Det blåser hårt när centrum låser, även i juni när grönskan gör ont i ögonen. 60-talistmannen med stilrent semirakad skalle är ofelbar. Han vet minsann hur en slipsten ska dras. Han tar inte onödig plats men vet sitt värde. Åtminstone enligt honom själv. Det var visserligen längesedan han pratade lumparminnen, men skulle nog inte vara omöjlig att övertyga om tillfälle gavs. Jämställd är han också; tar minsann pappaledigt. I alla fall när det passar med annat. En övergiven VOLVO 740, vars TILL SALU-skylt nog härrör från tiden då Beatrice Ask i den förra vevan började tala om betyg för förstaklassare, avslöjar inget om tidens gång men vittnar desto mer om alltings stillastående. Vilket långt ifrån är samma sak. På den osannolikt sunkiga pizzerian med de nästan chict purpurfärgade plastutemöblerna, sitter tre arbetare och säger några väl valda ord om Zlatans 1-0-mål mot Grekland. Ordet "känns" är bannlyst denna eftermiddag. Allt är som det ska vara. Här faller ingen ner på knä en tisdagsförmiddag mitt i City för att kraften inte räcker till nästa sida ögonblicket. Här tar ingen kokain av samma anledning. Hår råder konsensus.

Om det finns något som skulle kunna kallas gemensam kulturreferensram - och det finns det väl - så är den ett obegripligt hopkok där vad som är fördom och vad som är sann iakttagelse och omanipulerat uppstånden manifestering, ofrånkomligen mynnar ut i frågan om hönan och ägget. Fördomen - eller snarare förförståelsen, om vi nu ska tala lite mer Kantianskt - och världens beskaffenhet, är, till synes, oskiljbara. Nietzsches kompromisslösa perspektivism, i det avseendet, kan inte ses som annat än otillräcklig. Förståelsen, eller snarare iakttagelsen, registreringen, måste rimligen bära på en genuint förankrad, epistemologisk erfarenhet. Vi talar alltså inte om fenomenologi nu, utan om tolkningen av fenomenen och dess inbördes relation. Med andra ord: existentialism (jo, det är det ord man måste använda). Och där spelar de empiriska och metafysiska dimensionerna in. Så iakttagelsen av en såsig stad, dvs inte alls i Husserls anda, måste bära en viss värdering med sig. Och plötsligt har vi hamnat i en sorts Derrideansk diskursgyttja ut ur vilken fötterna aldrig kan lyftas. Världen är visserligen, men blir inte detta varande innan formuleringen; blir inte sin egen ontologi innan medvetandets konstituering. Eller snarare: är berövad sin metafysiska mening innan uppfattningen om densamma. Det känns olösligt, paradoxalt. Det är en för enkel utväg. Vi måste återkomma. Än så länge: den unge, vackre mannen med attityd lämnar spår av självklarhet efter sig. Utanför MAX-restaurangen är han oantastlig. En man med rullator vet inte var han är. På väggen till HM står BSS sprayat. Man skulle kunna ha brytt sig. Utanför Arbetsförmedlingen ligger dödskallar i hög. Det är ett alltigenom sant och obestridligt vittnesmål. Sentimentalt, men sant.

Det är lätt att bli nostalgisk en sådan här dag. De är så vackra och ballonger och blommor yr omkring här som löften anlagda i rus. De är så vackra och du är tunnhårig och korpulent. Det är så ljuvt med denna oskuldsfullhet, denna förhoppning. Och tidens framstörtning är brutal och utan pardon. Hur ogärna du än vill det, så bultar den där dikten av Bo Bergman i hjärnan, den med konfirmanderna paraderande nerför gatan. Det vita och unga är förstås en arkaisk bild för det passerade, som ändå, paradoxalt nog, befinner sig i det likaledes framrusande. Hur det pågående uppvisar denna simultanitet, en både inför det påbörjande oomkullrunkelig entusiasm och inför det avslutande en doftlös resignation, fascinerar. Det är som om det funnes en vertikal axel av erfarenhet som genomkorsar horisontens framryckning. Så de är vackra i deras vita glädje. Och morfar har ballonger och mamma har smörgåstårta och alla har bara ben och ingen har flatlöss. Det är storslaget och hett; asfalten smälter under de vita, nyinköpta skorna. Inget hundskit finns att trampa i; inga felval går att göra. Nog är det lätt att bli nostalgisk, och upprymd, och lite avslappnat melankolisk - så där man kan bli när opåverkad erfarenhet manifesteras helt utan ironisk distans eller manipulation. Den skönhet som i dessa ögon söndrar alla murar, den vithet i vilken drömmen om livet ligger naket exponerad, ursäktar sig inte. Så visst blir man nostalgisk och vill kyssa någons finger och säga att det ordnar sig.

Men nostalgi är fåfänga och självupptagenhet. Tidens likgiltighet för det subjektiva transcenderar ... ja, allt. Aldrig hörde jag skogen återkräva sina löv, skrev hjälten Werner Aspenström en gång. Och det är möjligt att det är så enkelt: tid och förlust är oskiljaktiga, symbiosa, kausala. Din önskan är osmosen vari vetskapen om detta sipprar ut och avdunstar, långsamt. Men han har rätt: det kosmiska, cykliska, ovetande, spontana, återkräver inget som via det givna ingår i det passerade. Det är vi, med nostalgi och drömmar och fåfäng längtan, som klamrar vid det oundvikliga bortflyendet. I det här avseendet är dikten aldrig romantisk även om den bär på romantiskt stoff. Den kan försöka överbrygga det passerade och återkräva det försvunna; den kan syfta till att upphäva det söndervittrande och återskapa det raserade - men den är alltid medveten om sin illusoriska ontologi. Medvetandet och dikten är i det avseendet genuint olika: den ena vill destabilisera det givna och återerövra det passerade; den andra önskar fiktionalisera Nu, Framtid, och Förflutet, och istället etablera sin egen värdegrund, sin egen jordiskhet. Världen, däremot, är förstås helt ointresserad av detta och vill bara, som Rolling Stones, fortgå, ovetandes om krackeleringar och syndafall. En dag ska du skriva något om kosmos indifferens för det subjektiva hos både Aspenström och Bergman, men inte idag. När vi lär oss att inte vindicera fallna löv är en storslagen dag. Då infinner sig ingen nostalgi sådana här dagar, då längtan bara framstår som subversiv. Men skönheten i detta är, just, skön. Fåfängan och detta vita ljus frontalkrockar. Och i skuggan av jasminbuskarna blir smörgåstårtan långsamt skämd.

Man blir blå. Man sitter länge på väg dit man inte vill vara. Och blir blå. Man väljer, säger hon. Det ska vara en tröst. Eller uppmuntran. Det är, i själva verket, en ointressant självklarhet. Utan substans. Eller förankring i detta, just detta. Så man blir blå. Och tänker på doften av vatten och förunderliga saker som görs under namn som "val" och "ånger". Andra saker förbryllar. Vilket är, t ex, mest förutsägbart: Lundells oförmåga att problematisera mansrollen i Vädermannen eller Aase Berghs recension och analys av densamma? Ja, sa man till henne, man väljer och man väljer fel, hinsides betraktat. Man gör felval. Ångrar sig. Får ångest. Ångrar livet. Kanske lät det lite väl drastiskt, kanske överväldigande, oproportionerligt. Man fortsätter: Det är med livet som med Melodifestivalen: det finns två sorter som genuint missförstått någonting - de som inte tittar eller deltar för att de tycker det är skit och de som tittar och deltar för att de tycker det är bra. Däremellan sträcker sig Hegels negationernas negation som en abstrakt tvättlina, tyngd av ontologins lakan. Befläckade sådana, möjligtvis. Så man sitter länge och blir blå. Man tänker på sånt som har sagts. Man önskar vissa saker vore annorlunda och att andra inte vore det. Någonstans mitt emellan det övergivna projektet och det otillfredsställande dito öppnar sig möjligheter som ett underbart tillkortakommande. Ingenstans stavas ordet "val" v-a-l. Överallt pågår livet som ett tjuvavlyssnat samtal.

Så när man sitter där, där man blir blå, och läser Arthur C. Lovejoys analys av den historieöverlevande Platonismen i The Great Chain och Being, samtidigt som man kan ana Eva-Stina Byggmästar-kvitter och prassel av poetgnagare utanför - då, just då, är hans vägran att försvinna från ens sinne bara irriterande. Man överlever. Förstås. Det gör man alltid. Man erkänner sig besegrad men överlever. Och gör man det inte - dvs om man stoiskt och naivt motsätter sig det oundvikliga - så förgås man men överlever ändå. Ödesmättade. Det är så hon beskriver ens andetag. Man undrar om hon har rätt och om detta betyder någonting eller är eftersträvansvärt. Man tänker, när man sitter där och blir blå och färdas dit man inte vill vara, att det som pågår mellan oss nog inte tolkas utan de spår av den sentimentala, kristna humanism som Thomsen talar om i Kritik av den negativa uppbyggligheten. Det är en äcklig metafor. Man lyssnar på alla dessa andra, likaledes på väg dit de inte vill vara. Man häpnar. Och förundras. Man önskar att mer funnes mellan oss, mellan oss och livet. Mer än svett och distans. Införandet av den distanserade kulten skulle kanske rädda oss. Man tvivlar nog. Som Ferlin. Han saknas. Det tvivlar man nog inte på. Men man sitter där man sitter, tillsammans. Och man blir blå, tillsammans. Och armen klibbar mot rutan. Fåglar sjunger och förutom det finns inget påtagbart mellan oss. Man blir blå. Man tillåts bli det. Men man överlever.