Igitur

Född till brist, och bristen är Gud. Här går det bra att vara svartklädd och svår, anamma avfärdande och missnöje. Här går det bra att dricka rosé och vara solbränd och kåt. Här går det bra att äta middag på tu man hand på en balkong som vetter mot en gemensamt väl underhållen innegård, kooperationens ironiska seger. Här går det bra att vara sur och trött, ensam och helgalkad. Vi har alla möjliga vägar - den ena utbytbar med den andra. Och du sade: Läs Kjell Espmarks Minnena ljuger istället. Läs om hur tecknet alltid är korrumperat, hur illusionen om det rena ursprunget alltid kommer att gäcka oss. Låt oss kalla det verklighet. Den är inte godtycklig, men potentiellt utbytbar. På bokens första sida beskrivs författarens första minne av sig själv som tvåårig pojke på sin moders arm, betraktande en eldsvåda. Det är dock något som inte stämmer. Minnet är en markering av distans, ett tecken som av distansen falsifierats och manipulerats; författaren betraktar sig själv på avstånd. Men så stark är den efterbearbetning som sinnet medvetet eller omedvetet ägnar sig åt att bilden till slut frusit till foto, blivit sann, blivit en illusorisk direkt replica av levd erfarenhet. Cirkeln sluts inte, men idén om den slutande cirkeln antyds för att sedan brytas upp. Subjektet blir myt under anonymitetens mask. Det är kanske den process vi alla deltar i, ständigt. Och någonstans pågår livet och lämnar efter sig spår. Vi brukar kalla dessa minnen. Förljugna och verkliga. Han försökte förstå. Du tänkte på helt andra saker och kände en ilning i hjärnan för att du vill vad du inte kan, vill ha vad du inte kan få. Mellan er lyste bristen, lyste Gud.

Född till bristen som Gud föds ur. Född till möjligheten, förbannelsen, att själv ha makten. Oförmågan. Oförmågan att tala till bristen, och se Guden istället ta plats. Minnet av honom blir statiskt, strukturerat, planterat. Här går det bra att dricka latte och tala om Littorin. Här går det bra att sitta ensam på semestertomma kontor och låta blicken fastna i fjärran som om horisonten vilket ögonblick som helst skulle resa sig som en katts rygg och markera löftet om avslut. Här går det bra att sitta på Apberget och dricka burköl och hålla tillbaka gråten. Här går det bra att landa i Patti Smiths blick när hon ömsom vinkar på scenkanten med tantleende, ömsom med obönhörlig smärta och vrede frustar ur sig den tyngsta version av “Rock ‘N’ Roll Nigger” du har hört. Här går det bra att i självbevarande syfte använda arrogansen som hud. Du sa: Anders Johanssons Göra ont. Litterär metafysik talar om något mycket centralt: hur skulle vi kunna föreställa oss en litteratur, en dramaturgi, en tankeeggande och framåtdrivande struktur, utan det ondas inblandning? Om litteraturen är God, är dess negation - dvs världen - Ond? Eller är de båda inherenta inslag på vardera sidan om myntet? Han har många poänger, men glömmer intentionen. Det han kallar ond litteratur, eller ger som exempel på detsamma, har inte intention till ondska. Tvärtom. Och därigenom röjer han sin egen nedsänkthet i det kulturella gytter vi kallar gemensam referensram och värdegrund. Som i sin tur, per automatik, alltid, alltid är - just - utbytbar”. Ur brist är du kommen. Av brist ska du leva och dö.

.

Ingen är så upptagen vid Guds realitet som ateisten. Här är den Heideggerianska fenomenologins seger över Husserls idealism som tydligast. Ni talade om Beatrice Ask och att ingenting blir som man tänkt. Hur lång tid tar det innan du avslöjas? Fem minuter? Tio? Maj är som ett löfte du inte vågat tro på, men som när det införlivas frammanar tillförlitligheten som en besvikelse. Så frågan återkommer: hur mycket förvägras oss som följd av den aprioriskt givna övertygelsen om alltings tillkortakommande? På balkongen, med krukan nyplanterad med brudslöja och rosa knoppar, med Billie Holiday i bakgrunden, är svaret långt ifrån givet. På gatan nedanför marscherar surdegsprettofascismen. Du förbittras av din bitterhet. De är bara lyckliga. Det är inte konstigare än så. De har läst både Råd&Rön och Vi Föräldrar, konsulterat Sverker likväl som hela armadan av konsultkollegorna, innan köpet av barnvagn. Det är inte konstigare än så. Det är så man gör. En man som piskar sin dörrmatta säger inget om Guds frånvaro, men heller inget om Hans närvaro. Det är en futil ansats. Det är som att försöka säga något om samhället och sedan gå till Mälarpaviljongen för inspiration eller uppslag. Det är som att i en blå himmel se strukturer av grått. Låt oss säga att myten om dig själv motsäger intentionen med myten om dig själv. Det är som om tecknet - vi kallar det uttrycket - motsade tecknets Ur-grund. Det vill säga: illusionen. Du vet att han ser bilder av svart mot svart bakgrund, himlar som störtar och hav som vräker sig uppåt. Du vet att det är lönlöst. På F12:s trappa avslöjas du, utan pardon. Majkvalmigheten gör inte reträtt för att du plirar över en glaskant, över ett balkongräcke, lyssnar på Emmylou Harris. Så hur mycket förvägras oss? Hur lång tid tar det innan du demaskeras? Allt. En bråkdel av en sekund.

Du sade: Det är så lite, så oerhört lite, jag begär. Men även det var för mycket, och ögat slöt sig samtidigt som snön yrde. Du läste Herta Müller istället och kom att ingå i Hungerängelns alldeles omedelbara närhet. Hur abstraktionen kan få form, ges struktur! Hur texten kan förtingliga idén och låta metaforen få kropp. Fysiskt! Det är Rilkeklass på sådana bedrifter. Stilla rök ur villaskorstenarna utanför Sollentuna; horisontens grå rand som tänjer sig som ett utsträckt lakan längs världens ände. Du behöver börja om, som om tidens trådar låg redo att åter knypplas, utan att något behöver repas upp. Det är så lite jag begär, sade du, men även det var långt, långt mer än vad som kunde räknas som nåbart.

Du sade: Det här är ett enkelt försök att förstå, att få trådar att gå ihop. Men det var oöverbryggbara avgrunder som där öppnades; småsten ramlade i evighet innan de nådde botten. Det är koncentrationen som möjliggör lekfullheten hos Bengt Emil Johnson. I Aftonsånger kvittrar det. Den ironiska blinkningen förutsätter allvarets existens. Någonstans mellan raderna tänjer sig Werner Aspenström ett titthål - som särade han på två stegband för att för att kika ut ur formens persienn. Om livet finns på insidan eller utsidan låter vi vara osagt. Precis som nu då tystnaden får manifesteras som svar. Men jag försöker bara förstå, sade du, och insåg samtidigt att förståelsen undflyr alla ansträngningar.

Du sade: Inte kärlek, inte löften, inte ens ömhet. Men inte likgiltighet; vad som helst, men inte likgiltighet. Men likgiltighet var vad tystnaden omfamnade och lämnade över. Snön yrde. Bengt Emil Johnsons småfåglar slutade kvittra, om än för ett kort, kort ögonblick. Du mindes en vacker kväll med Viktoria Tolstoy på Faschings löjligt lilla och osympatiska scen. Du mindes, men minnet svek. Du sade: Vad som helst men inte likgiltighet, men likgiltighet kan inte undanbedjas. Den är strävsam som Burt Bacharach-arrangemang, kompromisslös och ihärdig som instinktivt fågelkvitter. Någonstans mellan ett onomatopoetiskt nonsens och det här högst uppriktiga försöket att beskriva, vänder litteraturen sig ut och in. Snön yr uppåt hädanefter.

och nyårsnatten vid observatorielunden med fyrverkerierna och människorna i päls och champagnen och bekymmerlösheten. och skönheten. och den strindbergskt kalla natten och snön. och du var så ensam, så outhärdligt ensam där, just där bland dessa vänner. hur du vände bort blicken då, där; hur du vände bort blicken mot skyn och raketerna och sorlet och galenskapen. hur det som investerades där, kollektivt, löstes upp och drev bort mot öster. du tänker på honom i svart och vitt, sträcker armarna mot den yrande snön, svarta kosmos, ropen, och skratten. och nog blev du sentimental av allt det som pågick där, av det som kollektivt upprättades, ombesörjdes, och kastades ut i natten - sentimental och svag, och nog fällde du en tår och sa att det var av lycka.

och senare: elektra på operan, och jättevaginan, och hur du rös konstant den sista halvtimmen av föreställningen. och blodet och sexualiteten och regressionen och det tudelade jaget och dissonanserna däremellan. och sedan gulaschsoppan och gråten och oförmågan, den manifesterade. i rummets irrgångar famlar, famlar vi, klänger längs de livmoderröda väggarna, lyssnar på skvaller och inre demoner. eller inte. eller hänger oss åt impulser och låter lusten tala för första gången på länge. blod på yxan, blod på händerna; ni två i ljuset av natten, andandes nära, nära, och smaken av salt. elektras yxa är ditt löfte om den rening, som aldrig kan infinna sig.

och avgrunden. och du sade: mytens form måste frånskiljas mytologiseringen. avatar är ett pekoral, ett ytlagerfetischerande uttryck av mytformens onanister. mytologin lämnas därhän, avskiljs tecknet. hos strauss är det motsatsen som manifesteras: mytologins formalisering, litteraturens enkla strukturering av språket, av uttrycken. elektras idé om den blodiga yxan föregår den faktiska blodiga yxan, den blodiga yxans tinghet. och snön och kylan. och hans ögon. och försöken att formulera; och famlandet därav. låt det som är enkelt vara så; låt det passerade och det kommande vara frånskiljt det givna. löftet om rening - en nyårsnatt, i elektras extas, i nattens ljus nära hans hud - kommer inte förutom i tecknet av dess omöjlighet. låt det vara så. man hittar vägar. ändå.

Blåsvart hinna av distans, svårmodet, restaurangvagnen på väg söderut. Bredvid dig: det sargade paret med SJ:s kundservice i telefonen, försöken att boka om för att slippa vänta en timme i Sala på en buss vidare till Hallstahammar. Misslyckandet; oviljan från bolagets sida; frustrationen. Mannen köper en öl till istället. Nu har vi ju inte pengar till tåget hem! skriker hon. Upprördheten; den övriga vagnens obekvämhet. Hur det långsamma yttras i små, små doser av minnesfragment. Det blåsvarta utanför; enskilda granar uppställda i ensamma bostadsområden utanför Avesta, maniskt upplysta, fyllda av hemlängtan. Hennes ögon är annorlunda dessa dagar, och du vet varför. Det är förståeligt. Skärningspunkten i tiden, i almanackan, öppnar avgrunden till de döda. Dina tankar är dock någon annanstans, har öppnat andra typer av avgrunder. Det är stillsamheten det handlar om dessa dagar, säger de. Du ser istället hur snön yr, hur lampsken fladdrar, hur längtan etablerar sin alldeles egna ontologi. Börjar du bråka får du åka själv! Ring din mamma så att hon fixar pengar till tåget! Verkligheten skaver mot dig som bara knän mot linoleumgolv.

Hur berörd du än är, så är han medvetet mindre. Det kalkylerade avståndet avslöjas av sin egen, inneboende struktur. H säger att något har förändrats, att blicken inte flackar längre. Julstjärnor - röda, vita, och gula; inmurad gemytlighet, orkestrerad trivsamhet. Du ringer, säger: Älskling, det är så smutsigt här bland glögg och ungar och konstigheter. Det är sådana skrämmande tomtejävlar överallt, sådana sargade människor som inte vill vänta i kylan i Sala, som är juldagsfulla utan en tanke på att det är just juldag. Det formuleras sådana förkonstlade historier här om företagsamhet och lycka och bortvald sorg. Mina cynismer biter lika lite som sarkasm biter på Ernst Kirchsteiger. Förbannade trevlighet!. Men hon hade redan genomskådat trivialiteterna och lät dig hållas. Det blåsvarta utanför, den rusiga upprördheten, de slött ointresserade blickarna bortom, bortom. Tåget som ett band av vita pärlor draget av Guds hand genom den svarta förnöjsamheten - du plågas av längtan, en längtan som etableras och upprätthålls av det kalkylerade avståndet. Det är som om tiden stått stilla, vilket den troligtvis också gjort.

.

Hur du speglas mot den decembersvarta tågrutan, den allt reflekterande ytan av matthet och strödda ljuskäglor av manifesterad gemenskap eller ensamhet. Du gick längs Götgatan, ensam. Snön yrde. Du såg dem, hastigt, genom linsen. Du sade: Så låt dem vara ensamma! Låt dessa arbetslösa glamourmodeller, tråkingenjörer, D&G-bögar, samhällskunskapslärare, Ullared-Mattiaz, Neo-hipsters på Nytorget, lattemorsor, aspirerande poetdebutanter, skiftarbetare i Borlänge som cyklar Islingbybron hem en tisdagmorgon i februari - låt dem vara ensamma! Var förnöjd, gå vidare genom snön, och låt dem vara i sin ensamhet!

Det mörknade än mer. På Göta Källare tar Plura ett ackord för galenskapen. Om du ska vara ensam, så var då också det. Tids nog är alla täckta av den yrande snön därute. Tillsammans.

Och hur du speglas mot december, matt och tung. Du sade: Avsaknaden av uttryck för tillgivenhet, formulerade bedyranden eller försäkranden, bekommer mig inte. Hon mittemot var mer än tveksam inför hur pass övertygande du egentligen var. Och du tänkte på hur tafatt argumentationen lade sig ned som ett frän doft. Även avsaknaden av uttryck formulerar något, betecknar något. Du visste det, men valde att inte se, valde att inte formulera ens detta, tog ett glas rosé till, och vaggades sakta lugn av Dinah Washington. Hon såg ömt men misstänksamt på dig. Du sade inget mer; lät frånvaron av uttryck ta rum.

Dagen efter var du blek och tärd, svag av ensamhet, osäkerhet, och den skeva investering av uttryck som här formulerar din tillvaro. Så var det då!, sade du; Var ensam! Tids nog begraver snön även osäkerhet. Dinah Washingtons vibrato överlevde din tafatthet; lämnade inget övrigt att önska. Förutom ett tecken på att något pågår här, att du inte endast har snön att förlita dig till.

.

Stryk håret bakom örat, sade du, och viska något om en dröm du haft. Han lät stillheten vara oemotsagd. När Stina Ekblad i sin Hillary Clinton-outfit läser Edith Södergran på Dramatens stora scen, bredvid en Freddie Wadling med sedvanligt trött huvud, ser du inget annat. Längtan är, i ett sådant läge, självbetingande, självrefererande. Inte lycka, men förnöjsamhet; inte tro på beständighet, men anammande av lugn och ögonblicklighet. Kanske skulle Edith ha blivit skrämd av en sådan intimitet, även om hennes blodfattighet är en falsifiering. Här var dock inte kött och hud, som annars, utan ande och sorl. Och du sade tyst, tyst: Stryk håret bakom örat. Stilla händerna. Skölj ansiktet rent med ett trotsigt decemberregn. Adventljusfascismen härjar, Lotta Engberg tillåts husera oprovocerat. Så mycket som är fel; så mycket som är, för en gångs skull, rätt, mer rätt.

Stryk håret bakom örat. Säg inget om de termer varifrån frustration och osäkerhet uppstår. Ediths världsomvälvande syner hade lika lite att göra med någon form av framväxande, kvinnlig självständig- eller självmedvetenhet, som de hade med en under manlig påverkan underdånighet att göra. Det som är i görningen är medvetandets frustration inför tillkortakommandet. Den jordiska halvfullkomligheten är idealistens mest enerverande vagel i ögat, fenomenologens antitetiska världsnärmande. Edith sökte renhet där ingen renhet finns, transcendens där ingen sådan är möjlig förutom den imaginära. Den enda möjliga utgången = kaos, världsfrånvänd vision, störtning, expansion, skövlande. I december, när Freddie Wadling sjunger “Blott en dag, ett ögonblick i sänder” för alla som går med käpp genom livet, har du inget behov av destruktionen, även om den är vacker. Han stryker håret bakom örat och ingenting behöver formulering, inga ritningar skissas. Spännet på Stina Ekblads matt ärggröna skor gnistrar av för tillfället icke närvarande stjärnor. Jordens förfall kommer inte förutom i tanken, och tanken kan vänta. En minut kan tanken vänta.

Brustabletten i ett glas av mörker - var det inte ungefär så han skrev, Tranströmer? Du kan ha glömt. Dikten har blivit som texten till den där Elvis Costello-låten du inte lyssnat på sedan du drack billig starköl i den där vindsvåningen i en tid då allt eller inget var enkelt, så oerhört enkelt. Vad har jag åstadkommit? Hans SMS-fråga var så brutal. Ingenting, för ingenting kan nog åstadkommas. Åren är som en gobeläng av ackumulerade icke-åstadkommanden. Alla dessa samtal du lyssnar dig genom i dessa boskapsvagnar; alla liv som pågår, som lyckas eller misslyckas. Det är en patetisk iakttagelse, men den överrumplar dig och tvingar dig på knä. Tranströmer är nog, utan övrig jämförelse, likadan. Det är som om människors pågående, metafysiska (existentiella?) simultanitet på något vis är det mest förunderliga av allt. Hur nära denna distans; hur långsam denna framrusande, maniska där-varo - så distinkt, så konkret, så iögonfallande. Och så pardonlöst frånvarande. Tecknen av liv krockar som av barn i yster lekfullhet framburna radiostyrda bilar. Ingen ägnar en tanke åt den parentala oron vid sidan av banan.

Om bilden stannade där, som vore den förnärmad av sin egen oavlåtliga hunger efter något mer beständigt; om så skedde, skulle du inte bekommas av detta. Det individuella och det gemensamma motsäger dock allt vad du kan uppbringa i en bild, i en bild av en bild. Andhämtningen. Doften av sur ovilja och ryggradslöshet. Du läste Aspenström för honom och tänkte långt senare på tiden som är så ointresserad av din fåfänga, så hånfullt bortviftande. Andhämtningen. Kidsens manifesterande av sin uttryck - man frestas säga representationer av uttryck - kan inte förljugas, inte manipuleras. Aspenströms begeistring över det oundvikliga, det givna; hans upptagenhet vid kosmos nonchalant bortvända ansikte och spydiga ointresse för existensen - detta skulle kunna ses som ett tomt poserande, en fetischerande tvångstanke. Hans alldeles egna vacuum bed, kanske. Men det sker aldrig. Vad som räddar tanken från det: det stilla konstaterandet av det givna, den nyktra formuleringen av det icke-transcenderbara. Jag kan inte ändra det. Försoning via utsaga. Textens tröst, som är textens törst.

Tranströmer och Aspenström ringar in ditt liv genom upptagenheten vid det ointresserade givna, den bortvända närvaron. Du driver fram i det pågående, i det simultana. Det är inte skillnad i avstånd eller närhet som gör hans andetag mot din hud annorlunda än pendeltågskvinnans mot din sfär skavande värme; det är inte skillnad i fenomenologisk mening, utan i avsikt, i investerad intention. Det är i alla fall vad du tror. Det är i alla fall vad du måste tro.

Och när det vanhelgas, sade du, då undanber sig inte ens skeptikern och cynikern, då tackar inte ens misantropen för sig och halsar en flaska Jägermeister i brist på annat. Men utan att för den skull förneka att det hade varit möjligt, så återvände du till den punkt där det betecknade vill men inte kan undfly sin historia. Där, om någonstans, är tiden en virvel. På pendeln är han uttråkad och trött på henne, hummar slött när hon pratar, vill helst av allt kasta sig ut när dörren hånfullt öppnar sig. Men det är inte så man gör, troligen. Viljan är, i ett sådant läge, helt sekundär. Och utan att det fanns någon avsikt bakom, så uppenbarade sig hans ansikte i mörkret. Gud är, som bekant, ett fönster. Du avskärmar dig.

Men undfly dig själv - det kan du inte! utbrast du, och återigen slog ögonen ihop. Du återvände till gatorna från förr, från ett annat liv. Där en dålig fylla, där ett bråk, där ett spöke, där en avsugning i sommargryningen, där feberyrsel, där ett skratt, där en kärlek. Det händer att man baxnar och överrumplas av det passerade. Du har dyrkat en Gud och du har dyrkat en Djävul. Du har dyrkat, som Gunnar skulle ha sagt, en likgiltighet. Likgiltighet övervintrar sämre än ångest. Ditt perspektiv ska alltid vara det teleologiska; din hämnd ska alltid vara introvert. Hans leda och samboplufsighet smyckar deras gemensamma uppenbarelse som ett inre sprucket verk inom en ofelbar ram av guldemaljerat ointresse. Du avskärmar dig.

Brytpunkterna, sade du, uppstår aldrig där två diametrala linjer tangerar varandra, utan endast där en horisontell genomkorsas hastigt, hastigt av blixtar av vertikalitet. Det är aldrig konstant utan evigt ögonblickligt, övergående, och momentant. Det bestående är minnet av var den annars osynliga linjen senast genomskars. Bruset skulle kunna ha varit bedövande, men var istället lent och rengörande. I en annan värld, i en annan pendeltågsvagn, reser han sig och går. Men inte nu; inte här. När det sker, kommer du att säga: I told you so! Din vinst kommer att vara en förlust. Svettdropparna på pannan stannar på ögonbrynskanten som vore de suicidalt ambivalenta lost cases på valfri hustaksavsats. Du behöver knappast ens avskärma dig.

Du tar i honom, novembersvart. Efteråt saknar du inget. När Nietzsches fula tryne syns tryckt mot fönsterrutan, förvridet och plågat, som vore han en hårt tacklad hockeyspelare mot plexiglaset, så står tiden stilla – även den annars icke rörliga, icke föränderliga. Du ljög om dina drömmar. Det är så man gör. Utan drömlögnen förblir världen fullständig och sluten, där den i själva verket är öppen och född i evig brist, född till evig brist. Bilden längst bak i huvudet, utan manipulation, utan filter; bilden av den omanipulerade och ofiltrerade bilden längst bak i huvudet. Han ombesörjer den. Du upprepar dig, upprepar redan använda men ännu icke uttjänta ord. Ullared förblir ditt löfte om alltings undergång. Obestämt, dock, och utan initiativ.

Du rör vid honom, novembersvart. Nietzsche stjäl plockgodis, Göran-likt, när han tror att ingen ser. Det är perspektivismens största irrgång. Sanningskravet förlamar. Längst bak i ditt huvud finns bilden av platsen längst bak i ditt huvud. På pendeln läser hon Dan Brown och pratar i telefonen samtidigt. Det känns helt logiskt. En överfull jobbmailinkorg säger ingenting om sakernas tillstånd, förutom att de nog saknar ett sådant. Tillståndet är poröst, oavslutat. Vid kaffeautomaten klagar Nietzsche på den fadda smaken han har i munnen. Han tror att svininfluensan härjar på de mest oväntade ställena, att vi andra kommer att självantända av all denna handsprit. Perspektiven hopar sig, lägger intryck till intryck.

När han gått saknar du honom, novembersvart. Du sa: Dansbandskampen är som ett tvärsnitt genom allt som ni är, genom allt som gör er till dem ni tror och säger er vara. Det är, förvisso, föränderligt och flytande, men alltjämt konkret och mätbart. Undflyende är var grund, men vägbar och dissekerbar. Dansbandskampen är den mest sofistikerade linsen vi hittills använt för vår självförståelse. För en gångs skull håller Nietzsche med, skrockar instämmande, och bjuder på sig själv – dagen till ära. Du ljög om dina drömmar, framför allt när Nietzsche tjyvlyssnade och dömde i tystnad. Du ljög om dina drömmar, men när det novembersvarta rullar in och Glasmonstret hukar sig i blåsten, då är lögnen ofrånkomlig. Du kan röra honom, novembersvart, och inte ens Nietzsche kan då rynka på näsan.

.

Gud är ett fönster. Profilen sedan i taxin hem och ljuset som drog förbi, regngrumligt. Något ändrades där, möjligen. Senare: en fotoutställning om blivande prins D. W. i Fältöverstens välputsade glas- och kromkropp - uppsvälld och malplacerad som en munblåsa. Svensk Damtidning har släpat dit ett par Gustavianska möbler och i högtalarna ljuder Drottningholmsalluderande musik. Är det detta Göran Hägglund föraktar eller efterfrågar? Det är minsann inte helt enkelt att veta. Den Gustavianska soffan beteckningar möjligen en verklighet, eller en på förhand uttjatad idé om verklighet - det vill säga vad vi brukar kalla kliché. Men om det alltjämt finns en verklighet där någonstans, om vi följer representationens led hela vägen - för det menar väl Hägglund rimligen att det är möjligt att göra? - då är den så urlakad, tunn, och esoterisk att dess koppling till soffan knappast längre är intressant. Tecknets verklighet är inte det betecknades verklighet. Det är här, just i det här avseendet, som Hägglund har gått vilse. Och Svensk Damtidning, för övrigt. Och Fältöverstens företagarförening, inte minst. Du gick istället hem, lyssnade på Ebba Forsbergs fantastiska Cohen-skiva, och stirrade dig blind på de tecken som kan antas representera din overklighet.

Gud är ett fönster. Och försöket till ömhetsbetygelser här när de grå himlarna drar förbi från Nordost liknar ingenting annat. Cohens “Joan of Arc” rymmer mer än man kanske skulle lockas att tro. Vad är verkligast här: den utsträckta handen eller idén om den utsträckta handen eller intentionen med den utsträckta handen? Den likbenta triangeln av den metafysiska uppställningen inkapslar Hägglunds vilsegångenhet. Vägen som leder till vägen överrumplar dig, kommer från ingenstans, röjer allt i sin väg. Ensam sedan när han gått: tomheten, tystnaden, Guden som är fönstret som är tecknet vari världen framträder. Du planerar utvägen, räddningen: kuppen som likt det mediafetischerade helikopterrånet snyggt bortforslar den Gustavianska soffan, bärandet av den uppför de fyra slingrande trapporna, och placerandet av den mitt i rummet - som ett emblem för verkligheten, som en påminnelse om de tecken genom vilka verkligheten upprätthålls. Du ska göra den till ett altare, knäfalla dagligen och i underkastelse tillskriva dig det onåbara. Du ska vårda den sista länken till det verkliga, låta Hägglund ta plats i ditt liv, och allt ska vara vackert och filmat med softad lins. Linsen undkommer du nämligen inte, hur gärna Hägglund än vill. Det är den som i slutändan omöjliggör direktheten. Men vi ska vårda tecknet, och vi ska göra det så nära elfenbenstornets fot det över huvud taget är möjligt. I Hägglunds lins kommer vi alla att synas som små, små prickar, onåbara och hemlösa. Man frestas att säga overkliga.

Gud är ett fönster.

.

Och frukosten vid halv två på eftermiddagen och den vackre unge mannens ansikte i motljuset och Edith Piaf i rummet och skönheten i detta. Du påtalade det. Kanske pågick en födelse, tänkte du, och lät Kennet Klemets Kling kling ta plats i sinnet. Det är för enkelt att sakna efteråt. Låt hellre det ännu icke inträffade ta plats. Sörj Kändisdjungeln långt innan bilden av detsamma har stelnat i avskyns form. Sakna det ännu icke inträffade. Är det möjligt att på så sätt låta födelsen ha ägt rum redan och nu, på andra sidan det ännu inte inträffade, istället invänta saknaden? Bengt Frithiofssons i getvithet behårade, moskitosargade, och av luftfuktighet blanka lekamen lovar ingenting av detta. Textens greppar sin egen födelse och död, simultant; bär på sin egen reverserade - eller inverterade - skapelseakt. Ordet återvänder till bilden av sitt ursprung, som i sin tur visar sig vara en representation av sin egen frånvaro. Och så fortsätter det. Och därför, endast därför, är hans ansikte i motljuset denna eftermiddag ett tecken av tecknet som betecknar födelsen som representerar saknaden. Och omvänt. Bengt Frithiofsson svettas. September kan vara en ynnest.

Kennet Klemets känselspröt trevar efter konturerna av ett samhälle kanske i förfall, kanske i uppbrott. Oavsett vilket: det handlar om rörelser, simultanitet, intryck - som per definition är fragmentariska, repetitiva. Blir han personligare? Det är möjligt. Intimare? Definitivt. Det är som den värsta febrigheten har lagt sig , som om de nervösa trådarna inte mojnat men planat ut en del. Där tidigare horisonten, som kanske inte sågs, låg utsträckt bortom det perifera synfältet, där upprättar dikten nu istället en vertikal rörelse i tid, i person. Dikten är kropp, kroppen dikt; ständigt fast i en evig cirkelrörelse av förstörelse och tillblivelse. Diktens omtagningar och upprepningar syftar kanske till att antydningar till en kontur ska framträda, Och du tänker: det troliga är kanske det motsatta, att det är konturen som nu sönderfaller. Tecknets tecken. Det betecknade försvinner, evaporerar. Och det är en sanning: därför saknar vi nu det ännu icke inträffade, även om hans ansikte lyser så klart, så vackert, så obarmhärtigt närvarande, att det endast kan framträda i frånvaro. Tiden imploderar. Bengt Frithiofsson har ännu inte landat i en pöl av sitt eget svett i en djungel långt borta, förutom i bilden av det egna landandet i bilden, dvs. representationen, av den egna svetten. Allt är utbytbart, inverterbart. Allt, förutom linjerna av hans ansikte i motljus, en sen frukost, med Edith Piaf som sjunger “Autumn Leaves” i bakgrunden.

Illusionen vill övervinna allt, alla föreställningar du gör om livet, om dig själv. Du sa: Det är mytologiseringen om det egna jaget det handlar om. Det är essensen av det moderna projektet. Shakespeare skulle ha varit totalt ovetande om det; Rousseau inte. Det är insikten om att inget är givet, stabilt, fixerat, eller slutfört som driver tesen om det ständigt tillblivande, det manipulerbara, det ännu icke stagnerade, färdiga, frusna. Det är detta som driver fram illusionen - det egenhändigt hopsnickrade, det av andra pådyvlade. Och ni gick och såg Who’s Afraid of Virginia Woolf och du kände att ingen anledning fanns att orda mer om detta. Här finns det, slutgiltigt, manifesterat. Krackeleringen är brutal.

Det är, å andra sidan, en sak. Är den, än viktigare, nödvändig? Inte per automatik - men välkommen. I ljuset frambärs den torkade och flagnade färgen, röjer sin egen bakgrund till hans andetag. Sedan lyssnade du på Johnny Cashs version av “The Mercy Seat” och satt ensam i mörkret. E ringde och dränerade sitt liv. Du sa: Natten skulle kunna ha varit full av fladdermöss och rådslag, men är inte det. Neonet lovar en morgon även när detta är förbi. Vi behöver poserna, choserna, illusionerna för att ta oss genom natten. Vi behöver mytologiseringen. Hon hade sedan länge slutat lyssna och du malde på av ren rutin och tänkte egentligen på hans käklinje. Krackeleringen är brutal.

Senare: dessa tragiska, skitnödiga, uppmärksamhetstörstande människor. Du röker maniskt och försöker stilla blicken som snurrar, snurrar. Längtan, den mest primala, är som en smetig hinna över allt detta. Du hejdar dig, säger: Ta en valium, fuckers! Det här kommer ändå att rämna en morgon när solen går upp. Besvärj, nu, innan ruset är borta; besvärj, nu, innan ni alla gått hem för att ångra er. Besvärj, fuckers! Du var såklart redan avfärdad och förbisedd, detroniserad som det svamlande ingenting du faktiskt var. Men de placerar sig, förhåller sig, fryser i posen som om Rodin arrangerat situationen. Det måste krackelera. Du vet det. Det är oundvikligt. Albert Albee kommer inte att beskriva det igen, men det kommer inte heller att vara nödvändigt. Krackeleringen är brutal, men hans käklinje uppväger allt.

I gränslandet mellan augusti och september släcker du ner, stänger av. Han är ung, men äldre än du. När han gått, låter du stilla frånvaron ta rum. Staffan Söderblom vill, i Sa han, inte bara frambringa läten, utan mening. Diktaren har, med andra ord, pretentioner. Den ena världens tillkortakommanden och den andra världens oreflekterade gränslöshet bildar ett metaforiskt rum, vars konturer endast framträder där texten manifesterar det osagda. För det sker något fascinerande mellan dessa ståltrådsrader och deras fruktlösa sökande efter en exakthet som poeten aldrig kan nå fram till, men som ändå, paradoxalt nog, kan skönjas i misslyckandet. Språket manipulerar. Poeten manipulerar. Naturen manipulerar. Endast de tre i en gemensam, skev danse macabre, kan möjligen frambringa det omanipulerade. Så tänkte du där du satt, i frånvaron och med erfarenheten manipulerad av tanken, samtidigt som augusti hakade i september som ett kugghjul av svart.

Senare: penseldrag i svagt, svagt rosa; försöken att mellan ståltrådstankar manipulera det som faktiskt är alldeles uppenbart, distinkt, och rakt. Det manipulerade är enklare. Minus och minus tar ut varandra, jämnar ut, gör rakt, slätar ut veck och skrynklor. På det plana och utsträckta är du exponerad. Kanske var det detta som låg bakom, dallrande? Kanske var det detta som obemärkt puttade hindret framåt, framåt. Men Staffan Söderlund vill annorlunda, vill öppna upp för det som inte låter som omskrivas. Här då, nu? Ska vi även förvanska det som sker här, som sker till ljudet av ett ännu inte fallet regn? Sagorna ovanför hans huvud i tusental, väntandes. Naglarna mot ryggen, rastlösa, beslutsamma. Mellan raderna breder ingenting ut sig. Enklare än att beskriva, idenfiera, vad som sker, är att konstatera vad som inte sker - mellan eller på raderna, omgärdade eller inte av ståltrådstecken och galenskap. Manipulation eller inte, utsträckta linjer eller härvor av kärlek och bestörtning - det spelar ingen roll. När augustis gräns skaver mot septembers som två älskade av svart, spelar ingenting roll förutom mellanrummet av möjlighet.