Vittnesmål
Djupt inne i december avslöjas du. Rikta om fokus. Pendeltågens kråmande och ålande och långsamma krängande fyller ditt liv med brutna linjer. Rikta om fokus. De röda dagarna skar genom tillvaron som en slö kniv genom märg. Det är långt till dikten dessa dagar av frånvända ansikten och frost och svårförståeliga relationer som du oförberett ramlat ner bland och lånad tid och längtan och humbug och rus. Tiden faller isär. Oavsett vilka löften som avlagts i taxibilar, i gränder, och med oöverstigliga distanser mellan er om morgnarna, så överlåts ett kontrakt varje gång du känner en ny doft på huvudkudden. Köp färsk chili, persilja, fårost, lammfärs. Tillaga dina frikadeller i tomatsås. Ombesörj uppgiften, utan ironi. Djupt inne i december försöker du värja dig, men avslöjas.
Kontoret är stilla, stilla i mellandagsfrånvaron. Stirra på papperet. Rikta om fokus. Värj dig, längst inne i december.
I mynningen av januari avslöjas du. Ljuset från bilarna på gatan utanför och doften av grannens mat och Tomas Andersson Wij och saknaden som lägger sig. Så du läser Michael Azars Vittnet, vaknar med torr mun och ögats otillförlitlighet. Ursprunget undgår oss, men visste vi inte det sedan tidigare? Platon gäckar som en obestämdbar doft i massan. Den diskurs som manifesterar erfarenheten är förstås i sig en slav under sin egen struktur. Om vi ska beskriva saknaden här, så är den per definition ett tomt slag i luften. Det gör inget. Det är så vi överlever. Om saknaden föregår uttrycket, och om den i så fall är öppen för erfarenhet och vad den i det läget skulle bestå av, undgår fastställande. Det raster genom vilket saknaden manifesteras, måste älskas. Annars dör vi, i mynningen av januari.
Ett steg åt vänster och världen framträder annorlunda. Allt som går sönder här kan beskrivas, men inte utan ett pris. Så värj dig, även i mynningen av januari.
Kontoret är stilla, stilla i mellandagsfrånvaron. Stirra på papperet. Rikta om fokus. Värj dig, längst inne i december.
I mynningen av januari avslöjas du. Ljuset från bilarna på gatan utanför och doften av grannens mat och Tomas Andersson Wij och saknaden som lägger sig. Så du läser Michael Azars Vittnet, vaknar med torr mun och ögats otillförlitlighet. Ursprunget undgår oss, men visste vi inte det sedan tidigare? Platon gäckar som en obestämdbar doft i massan. Den diskurs som manifesterar erfarenheten är förstås i sig en slav under sin egen struktur. Om vi ska beskriva saknaden här, så är den per definition ett tomt slag i luften. Det gör inget. Det är så vi överlever. Om saknaden föregår uttrycket, och om den i så fall är öppen för erfarenhet och vad den i det läget skulle bestå av, undgår fastställande. Det raster genom vilket saknaden manifesteras, måste älskas. Annars dör vi, i mynningen av januari.
Ett steg åt vänster och världen framträder annorlunda. Allt som går sönder här kan beskrivas, men inte utan ett pris. Så värj dig, även i mynningen av januari.
The palm at the end of the mind,
Beyond the last thought, rises
In the bronze decor,
A gold-feathered bird
Sings in the palm, without human meaning,
Without human feeling, a foreign song.
You know then that it is not the reson
That makes us happy or unhappy.
The bird sings. Its feathers shine.
The palm stands on the edge of space.
The wind moves slowly in the branches.
The bird's fire-fangled feathers dangle down.
- Wallace Stevens
Beyond the last thought, rises
In the bronze decor,
A gold-feathered bird
Sings in the palm, without human meaning,
Without human feeling, a foreign song.
You know then that it is not the reson
That makes us happy or unhappy.
The bird sings. Its feathers shine.
The palm stands on the edge of space.
The wind moves slowly in the branches.
The bird's fire-fangled feathers dangle down.
- Wallace Stevens
Kommentarer
Trackback
