Igitur

Tvivlet avgränsar sig självt, my dear. Det kan vara så att du är här endast på semester, endast som på besök i en fristad upprättad av andra. Det kan vara så. Så kanske är det ingen slump att du läser Öijer på väg till landet av kompromisser: kulisserna, pappfigurerna, den verklighet som är så driven in i sig själv att den stagnerat, fryst, blivit ren materia, lera, användbarhet. Och framför allt: kuliss, overklighet. Över Östermalm faller tung, våt snö. Grannens hund ylar. Vid Karlaplan drar hon hårt i den ovilliga ungen, fräser och spottar över sitt liv. Frustrationen är som en hinna, som en fjäderdräkt de gigantiska snöflingorna inte tränger igenom. Hemma tröttnar du på din egen saknad.

Den sinnligt uppfattningsbara världens karaktär av illusion, av overklighet, är såklart inget unikt för Öijer. Men han måste väl ändå vara motsatsen till en Platonist? Skillnaden är enkel: kulissen representerar inget annat än sig själv hos Öijer, är sin egen betingelse, sin egen symbolik. Det är medvetandet som drivit den, då den själv, som en-soi, såklart är utan intention, in i fryst, dött läge. Det är medvetandet som kanske av överlevnadsskäl stagnerar figurer, rörelser, tankar; som avslöjar sig själv genom sin ovilja att låta levande vara levande. Poeter plockar i sina erfarenheter, arrangerar, ställer till rätta. Dockhuset är applicerbart, både här och där. Hemma tröttnar du på din egen saknad.

Så om du är på semester, i en lånad värld, en lånad lägenhet, en lånad tillvaro; om du andas genom en ynnest, så är detta å andra sidan ingen anmärkningsvärt. Ansikten och dofter passerar här, och inget stannar. De förblir pappfigurer, flyttbara, arrangerbara. Någonstans lurar olusten inför att något kan ha gått förlorat, men vad det är, eller vad det skulle kunna vara, har du glömt. Som Öijer. Det finns minnen - vissa starkare än andra. Men den mest otäcka känslan är att de som verkligen skulle ha kommits ihåg, som skulle ha varit av betydelse, aldrig kan minnas. Också det i teorin möjliga minnet förblir en kuliss, en halvt verklig, halvt tillverkad rekvisita i ditt livs uppspelning. För det är där vi hamnar: arrangemanget, regin, fiktionen. Och hemma tröttnar du på din egen, högst verkliga, uppstyltade, plastiga, långsamt fiktionaliserade, livsavgörande saknad.

det jag behöver
det jag ständigt sökt efter
går inte att hitta
det är lönlöst
som om det hela tiden funnits där
och ropat på mej
inte velat låtsas om
att det försvann med själva tillvaron
försvann när våra liv kom till

- B. K. Ö