Igitur

Och frukosten vid halv två på eftermiddagen och den vackre unge mannens ansikte i motljuset och Edith Piaf i rummet och skönheten i detta. Du påtalade det. Kanske pågick en födelse, tänkte du, och lät Kennet Klemets Kling kling ta plats i sinnet. Det är för enkelt att sakna efteråt. Låt hellre det ännu icke inträffade ta plats. Sörj Kändisdjungeln långt innan bilden av detsamma har stelnat i avskyns form. Sakna det ännu icke inträffade. Är det möjligt att på så sätt låta födelsen ha ägt rum redan och nu, på andra sidan det ännu inte inträffade, istället invänta saknaden? Bengt Frithiofssons i getvithet behårade, moskitosargade, och av luftfuktighet blanka lekamen lovar ingenting av detta. Textens greppar sin egen födelse och död, simultant; bär på sin egen reverserade - eller inverterade - skapelseakt. Ordet återvänder till bilden av sitt ursprung, som i sin tur visar sig vara en representation av sin egen frånvaro. Och så fortsätter det. Och därför, endast därför, är hans ansikte i motljuset denna eftermiddag ett tecken av tecknet som betecknar födelsen som representerar saknaden. Och omvänt. Bengt Frithiofsson svettas. September kan vara en ynnest.

Kennet Klemets känselspröt trevar efter konturerna av ett samhälle kanske i förfall, kanske i uppbrott. Oavsett vilket: det handlar om rörelser, simultanitet, intryck - som per definition är fragmentariska, repetitiva. Blir han personligare? Det är möjligt. Intimare? Definitivt. Det är som den värsta febrigheten har lagt sig , som om de nervösa trådarna inte mojnat men planat ut en del. Där tidigare horisonten, som kanske inte sågs, låg utsträckt bortom det perifera synfältet, där upprättar dikten nu istället en vertikal rörelse i tid, i person. Dikten är kropp, kroppen dikt; ständigt fast i en evig cirkelrörelse av förstörelse och tillblivelse. Diktens omtagningar och upprepningar syftar kanske till att antydningar till en kontur ska framträda, Och du tänker: det troliga är kanske det motsatta, att det är konturen som nu sönderfaller. Tecknets tecken. Det betecknade försvinner, evaporerar. Och det är en sanning: därför saknar vi nu det ännu icke inträffade, även om hans ansikte lyser så klart, så vackert, så obarmhärtigt närvarande, att det endast kan framträda i frånvaro. Tiden imploderar. Bengt Frithiofsson har ännu inte landat i en pöl av sitt eget svett i en djungel långt borta, förutom i bilden av det egna landandet i bilden, dvs. representationen, av den egna svetten. Allt är utbytbart, inverterbart. Allt, förutom linjerna av hans ansikte i motljus, en sen frukost, med Edith Piaf som sjunger “Autumn Leaves” i bakgrunden.