Hägglund och verkligheten




Gud är ett fönster. Profilen sedan i taxin hem och ljuset som drog förbi, regngrumligt. Något ändrades där, möjligen. Senare: en fotoutställning om blivande prins D. W. i Fältöverstens välputsade glas- och kromkropp - uppsvälld och malplacerad som en munblåsa. Svensk Damtidning har släpat dit ett par Gustavianska möbler och i högtalarna ljuder Drottningholmsalluderande musik. Är det detta Göran Hägglund föraktar eller efterfrågar? Det är minsann inte helt enkelt att veta. Den Gustavianska soffan beteckningar möjligen en verklighet, eller en på förhand uttjatad idé om verklighet - det vill säga vad vi brukar kalla kliché. Men om det alltjämt finns en verklighet där någonstans, om vi följer representationens led hela vägen - för det menar väl Hägglund rimligen att det är möjligt att göra? - då är den så urlakad, tunn, och esoterisk att dess koppling till soffan knappast längre är intressant. Tecknets verklighet är inte det betecknades verklighet. Det är här, just i det här avseendet, som Hägglund har gått vilse. Och Svensk Damtidning, för övrigt. Och Fältöverstens företagarförening, inte minst. Du gick istället hem, lyssnade på Ebba Forsbergs fantastiska Cohen-skiva, och stirrade dig blind på de tecken som kan antas representera din overklighet.

Gud är ett fönster. Och försöket till ömhetsbetygelser här när de grå himlarna drar förbi från Nordost liknar ingenting annat. Cohens “Joan of Arc” rymmer mer än man kanske skulle lockas att tro. Vad är verkligast här: den utsträckta handen eller idén om den utsträckta handen eller intentionen med den utsträckta handen? Den likbenta triangeln av den metafysiska uppställningen inkapslar Hägglunds vilsegångenhet. Vägen som leder till vägen överrumplar dig, kommer från ingenstans, röjer allt i sin väg. Ensam sedan när han gått: tomheten, tystnaden, Guden som är fönstret som är tecknet vari världen framträder. Du planerar utvägen, räddningen: kuppen som likt det mediafetischerade helikopterrånet snyggt bortforslar den Gustavianska soffan, bärandet av den uppför de fyra slingrande trapporna, och placerandet av den mitt i rummet - som ett emblem för verkligheten, som en påminnelse om de tecken genom vilka verkligheten upprätthålls. Du ska göra den till ett altare, knäfalla dagligen och i underkastelse tillskriva dig det onåbara. Du ska vårda den sista länken till det verkliga, låta Hägglund ta plats i ditt liv, och allt ska vara vackert och filmat med softad lins. Linsen undkommer du nämligen inte, hur gärna Hägglund än vill. Det är den som i slutändan omöjliggör direktheten. Men vi ska vårda tecknet, och vi ska göra det så nära elfenbenstornets fot det över huvud taget är möjligt. I Hägglunds lins kommer vi alla att synas som små, små prickar, onåbara och hemlösa. Man frestas att säga overkliga.

Gud är ett fönster.

.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0