Igitur

Gatorna här kan förtära dig. På ICA är han ofelbar, kallar sin fru skämtsamt för "regeringen", håller masken när missförståndet uppstår. Du har annat i sinnet: Mats Söderlunds Komage, till exempel. Idisslandets poetik rymmer mer än frånvaron av början och slut. Visst, dikten är cirkulär - men också centripetal. Du böjer nacken. Fikarastens avsaknad av substans äger inget värde men har ett pris som ska betalas. Ryan Adams "Let Us Down Easy" framstår, smärtsamt nog, som dagens värsta understatement. Låt oss säga att du skulle hitta en väg tillbaks igen - tillbaks till dikten, till Auden, till febrigheten, till Brahms, till förhoppningen. Låt oss säga att det vore möjligt att rekapitulera, omvandla, reversera. Låt oss säga att idisslandet hade metafysiska dimensioner och inte enbart rent lingvistiska. Nog skulle du ändå hamna här, på dessa gator, och hotas av samma förtärande novembertäta skri från kajor och smärtsamma längtan efter det nyss passerade?

Gatorna här kan förtära dig. "It is only enough to live incessantly in change", som Wallace Stevens skrev. In change. Nog är det det som manifesteras nu, just nu när du ser dessa bilder från landet som vaggar det bästa och det sämsta inom oss. Obamas messianska dimensioner handlar inte hälften så mycket om vad som kommer att ske utan om löften om vad som inte kommer att ske. Förändringen ligger i bortväljandet och inte i tillvalet. Gott så. Kanske ligger här också en vilja att göra om, att ta om, att repetera; en vilja att få åren med en kåtbock och en imbecill ogjorda, omgjorda. Så vi sjunker kollektivt tillbaks genom löften att gå framåt; sjunker tillbaks och idisslar våra liv, framför allt de gemensamma. På ICA är varje hälsningsfras utan antydningar om livsförändringar. På fikarasten lyser löften om ny era med sin frånvaro. På gatan, den oerhörda, förtärande, faller inga ner på knä i tårar av rena förhoppningar. Det stora och det lilla perspektivet fortsätter simultant, åtskiljda av rummets begränsning, men med idisslandet som länk och gemensam rytm.

Tillsammans spårar vi scharlakansljusa nätter,
Våra berättelser av milt våld, de heta stigarna,
Svordomarna och löftena över mörkfiolen,
Ett instrument som bara kan spelas av värk.

Blixtframkallar allt vi har inom oss.
Nattsolen rinner ut i diket och färgar
Avstånd som timmar av försägelser.

Sprang vi ikapp klädda för vinden yrglada.
Om i slingorna håret böljar över gräsblommorna.
Och vi är lyckliga upptrampade ringar i gräset.

Vilse talar vi med skuggorna, musiken som tyst
Mina blanka berättelser, vikta, sprödstilla.

Mats Söderlund, Komage (2008)