Igitur

Det är möjligt att Mikael Timms bok om Ingmar Bergman hör till de bästa biografierna som skrivits på svenska. Inte för att det säger så mycket - biografin har aldrig varit en av våra starkaste genrer. Men det är ändå en viktig iakttagelse. Det finns en symbios hos Bergman mellan ansats och utförande som är oöverträffad. Det finns en grundmurad värdighet och ilsken uppriktighet - man frestas säga neurotisk och masochistisk jakt efter sanning - som på intet sätt emotsäger teatraliskt poserande och vad som i en första anblick tycks vara en forcerad och grovt tillyxad form. Det är i själva verket tvärtom: formen är mjukt elastisk, formbar, underdånigt men inte mjäkigt i tjänst hos en brutal och stenhårt utmejslad idé. Dvs: ämne. Dvs: tema. Idén föregår formen - i den bemärkelsen är Bergman djupt Platonsk. Poängen är lika enkel som avgörande: den teatrala formen följer slaviskt den aprioriskt givna intentionen eller den immanent etablerade strukturen. Inte tvärtom, som brukar hävdas - inte minst i ett för Bergman kritiskt sammanhang. Både det symboliska och det verkliga är åsidosatt till förmån för det mytiska. Vilket är den enda väg en uppriktig och sann konst kan gå. En eftersträvansvärd konst vill inget annat än med lånad spade gräva en grop i mytologins mylla genom att tillföra material. Den vill invertera - nej, upphäva - kannibalismens metafysik, etablera sin närvaro genom att simultant upprätta sig som både värd och parasit. Man frestas säga: genom att ingå i det mytiska genom att inte ingå. Den vill självhävdelse i självutplåningens namn. Bergman skapade ingen värld, utan lät en värld ta form utifrån en hällristning, en försiktig men bestämd och noggrant utvald påverkan på en befintligt topologi som törstar efter arkitekt. Konstigare än så är det inte.