Igitur

Vid Slottet luktar det unken urin och oktobernostalgi. Det är som om det undersköna i den omgivande gråblåstheten hånlog. När Werner Aspenström betraktar världen, så gör han det från distans. Till och med när han med lupp och förstoringsglas siktar in sig på en myggas ben, så han har en kosmisk omslutenhet kring sitt objekt, en upphöjd position, en nedtittandes ontologi. När som helst kan han lyfta blicken; när som helst kan han anamma den frigörande distans som står mellan honom och världen. Han är ingen Ding-poet som Rilke, eller Francis Ponge, eller rent av William Carlos Williams. Det är inte identifiering, inte en potentiell antropomorfisering, inte en möjlig reciprocitet, som står på spel. Här är Annanheten helt avgörande, troligen en förutsättning för upprättandet av askådningens konst. Därför: "Det sker. Skogen låter det ske. / Jag kan inte ändra på det". Endast den med ambition att delta eller uppgå i världens världhet gör anspråk på att kunna påverka, inverka, tillstå.

Vi vet bättre, handsome. Vårt uppdrag stavas inte så.

Samtidigt drog Ekelöfs hundraårsjubileum nyss förbi på ett märkvärdigt självklart sätt. När jag var ung, någon gång i tidernas begynnelse, trodde jag att jag skulle bli författare. Jag säger det i dag utan förebråelse eller ånger eller skam. Men så, någonstans mitt i ensamheten i Linköping, bland studenthysteri och cykelvägen till universitetet och den brutna armen och brorsans hyresvärdstant och den där fantastiska tex-mex restaurangen och förvirringen och domkyrkan, så drabbades jag av insikten att någon hade fulländat det poetiska uttrycket. Ekelöf drog över mig som en orkan, som en allting utplånande kraft. Men det var ingen destruktiv upplevelse, utan den mest fundamentala rening man kan tänka sig, den mest självbejakande och livsbejakande och allomfattande vision som bara yttrar sig i jagreducerandets och världsförnekandets klagosång. Så jag tog alla de där manuskripten, utkasten, de fyllda papperen, och åkte till hennes åker och eldade upp dem där. Det var pubertalt och nödvändigt.

Vi visste inte bättre då, handsome; vårt uppdrag styrdes av andra krafter.

Och nog har Aspenström och Ekelöf mer gemensamt än vad som hittills påståtts: oavhängighetsförklaringen, det icke-dikotomiska, döden-i-livet/livet-i-döden, den rationella irrationaliteten, världen, eller verkligheten, som både kuliss och skugga, som både påtaglig yta och illusoriskt, undflyende, och ogripbart tecken. Och dikten då, handsome? Som tecken? Som tecken på andra tecken? Som tecken på ett tecken som representerar någonting annat? Som det som i sig betecknar i ursprunglighet? Ah vad rör det oss, vi som befinner oss här, här i detta myller av grått. Men jag läste Aspenström, och jag läste Ekelöf, och jag brände de där arken i omvänd hybris. Är inte detta en personlig anekdot, så säg? Men vi lärde oss en hel del: att söka den tredje vägen; att inte tro att jag är något annat än jag, att du är inget annat än du, och att världen är världen. "Det är så. Jag kan inte ändra det". O blindhet, kom drabba mig åter; låt jungfrun inte vara målet utan blott ett sidospår.

Det är det enda vi vet, handsome; om detta inte stämmer, tar kaos över.