Igitur

I essän "From Bulby Bush to Figure City" skriver den australiensiske författaren Les Murray: "... men jag blev aldrig någon tonåring, av förakt för det som ändå skulle ha förnekats mig" (Nonchalans, sjabb och dödliga fräknar). Så, darling, vilket kom först i våra liv: besvikelsen eller övertygelsen om besvikelse? Är ensamheten här resultatet av ett avståndstagande gentemot den ensamhet om vars ändå-etablerande vi från början är stenhårt övertygade? Ourosboros-ontologin har aldrig känts så nära som nu. Vanlighetens fallskärm är ditt löfte om en kraschlandning. Förnöjsamheten är ledans buktalardocka, kläcker tragiska vitsar, talar med pipig röst. En apatisk publik är din enda möjlighet att maskera dina läppar som rör sig.

Och ja sa, men McDreamy då, eller McSteamy, ska dom liksom inte, vaddå, liksom sluta vara så fåniga liksom, och när ska Carrie fatta vad George håller på med och bara, hallå, säga Fuck you och dra bara, därifrån alltså, och vad larvig hon är då, hon som inte vill gifta sig, jag menar han är ju en hunk och allt, lite tråkig kanske men vad fan, och hon har så jävla fint hår och så jävla Izzie som bara sabbar, kan hon inte sätta sig och bara lipa nånstans över den där som dog liksom, och fan vad söt han var, du vet, han som kom in där på slutet, och undrar om dom får varann, och vem som dör, som dör, som dör, när vi inte längre kan vila, inte längre kan vara i McDreamys blick.

Den låter sig inte fångas, denna inverterade dans. Den låter sig inte formuleras. Axel Englunds artikel om musik i Paul Celans poesi ("Ordfria stämmor", Kritiker 6/2007) ger en ingång till det element hos Celan som känns i cellerna när man läser honom: dvs den elektricitet som uppstår då orden tycks tömmas på deras semantiska innehåll och en ny mening, eller en ny dimension uppstår, då dikten inte längre refererar till något annat än sin egen fragmentering, sin egen ljud-utsaga, sitt eget språk. Att bli tömd på sin referentialitet, sin intention att beteckna - här ligger dansens tematik begraven. Först då vilar tecknet i Ur-delningens skapelseprocess. Där väljs inte något annat än det som föraktas, och vars varande bortväljandet ändå resulterar i. Här är Ur-sprung. När det pågår därute, så låtsas vi här att det är detta vi inte valt.