Bergman och tillvarons konstruktion
Det finns ett djupt rörande och, likaledes, avgörande avsnitt i Bergmans Laterna magica där han beskriver hur han som barn för första gången insåg att man kan ljuga, att man kan konstruera, att man kan förvränga "verklighet" för att själv vinna fördel, undgå bestraffning, eller presentera den där "verkligheten" på ett nytt sätt. Ibland måste jag trösta mig med, skriver han, att den som levat i lögnen, älskar sanningen. Jag tror just konstruktionen, dvs. avsaknaden av essens, dvs. relativismen, dvs. skapelsens självmedvetenhet, är nyckeln till Bergman. Här skriver han såklart också in sig mycket tydligt i en modernistisk kontext av värdenihilism, ateistisk existentialism, och en esteticerande, icke-transcendental idealism. Det är något med spegelbilden, i vilken form eller vilket motiv eller vilket sammanhang den nu må manifesteras.
Det vilar något bakom konstruktionen, bakom identiteten, bakom de där Prufrockska sociala ritualerna. Troligen är det tomhet, meningslöshet, eller den än mer skräckinjagande insikten att vi måste, på ett eller annat sätt, ställas till svars för våra liv. Hos Eliot finns till och med tre subjekt närvarande i situationen: "I", "you", och "one". Även Bergman uttrycker det explicit: Jag skapade en yttre person som hade mycket litet med mitt verkliga jag att göra. Men jag undrar om inte även formuleringen "mitt verkliga jag" är förknippat med tveksamhet, ambivalens, och osäkerhet. Som om det skulle finnas någon form av nav utifrån vilket alla sociala masker projiceras eller till vilket dessa skulle kunna härledas. Som om en stabil grund funnes som styr och manipulerar medvetet sina olika roller och spel och uppträdanden. Det som oroar mest av allt, det som hemsöker oss mest brutalt, är nog den gnagande känslan att inget sådant nav existerar.
Så om Egot, i en sådan fenomenologisk mening, inte finns, då måste slutsatsen dras att allt är konstruktion, allt är fiktion. Men allt är också då, via samma oantastliga logik, lika "sant", lika "verkligt". Det är rörelsen mot konfrontationen med just den frågan som utgör grundtemat i Bergmans konstnärskap. Det handlar om bespegling. Det handlar om ett motvilligt krackelerande av positioner och masker och den efterföljande manifesteringen av det därunder gömda: tomhet, andra masker, eller rent av en mening. Det sistnämnda glöms alltför ofta bort när vi talar om Bergman. Efter att den illusoriskt idealistiska hållningen har tvingats överges av riddaren Block efter hans möte, eller snarare bespeglingen med Döden, så finner han trots allt ett svar på sitt sökande i den enskilda, meningsfulla, självuppoffrande handlingen. Sartre skrockar förtjust.
Och så där kan vi fortsätta. Systrarnas konfrontation med sina livs förljugenhet i den döende Agnes, den stumme pojken med den diffusa kvinnobilden i introt till Persona, Isak med sina minnen i Smultronstället, modern med dottern och dottern med modern i Höstsonaten, och, kanske viktigast av allt, Alexander i mötet med den gränsöverskridande Ismael Retzinsky. Spegeltemat är genomgående. Det är avgörande. Och det hänger samman med idén om konstruktion, om förljugenhet. Mötet med det Andra, som kanske är det Egna, är en subversiv strategi. Sanning och följugenhet är inte längre relaterade till varandra, är inte längre varandras motpoler eller ens sidor av samma mynt. De är beblandade, utspädda av varandra. Bergman befinner sig i gränslandet av tillblivelse, i en dans med den hotande avgrunden och den behövliga konstruktionen. Det är samma dans som Valéry's L'âme et la danse: Asile, asile, ô mon asile, ô Tourbillon ! - J'était en / toit, ô mouvement, en dehors de toutes les choses... Så vi rör oss där, i dimman, utmäter våra liv med kaffesked, och ibland, fastnaglade som små insekter på tillvarons tavla, sprattlandes, så tvingas vi till den där avgörande frågan: Do I dare disturb the universe? Fan tro't.
Det vilar något bakom konstruktionen, bakom identiteten, bakom de där Prufrockska sociala ritualerna. Troligen är det tomhet, meningslöshet, eller den än mer skräckinjagande insikten att vi måste, på ett eller annat sätt, ställas till svars för våra liv. Hos Eliot finns till och med tre subjekt närvarande i situationen: "I", "you", och "one". Även Bergman uttrycker det explicit: Jag skapade en yttre person som hade mycket litet med mitt verkliga jag att göra. Men jag undrar om inte även formuleringen "mitt verkliga jag" är förknippat med tveksamhet, ambivalens, och osäkerhet. Som om det skulle finnas någon form av nav utifrån vilket alla sociala masker projiceras eller till vilket dessa skulle kunna härledas. Som om en stabil grund funnes som styr och manipulerar medvetet sina olika roller och spel och uppträdanden. Det som oroar mest av allt, det som hemsöker oss mest brutalt, är nog den gnagande känslan att inget sådant nav existerar.
Så om Egot, i en sådan fenomenologisk mening, inte finns, då måste slutsatsen dras att allt är konstruktion, allt är fiktion. Men allt är också då, via samma oantastliga logik, lika "sant", lika "verkligt". Det är rörelsen mot konfrontationen med just den frågan som utgör grundtemat i Bergmans konstnärskap. Det handlar om bespegling. Det handlar om ett motvilligt krackelerande av positioner och masker och den efterföljande manifesteringen av det därunder gömda: tomhet, andra masker, eller rent av en mening. Det sistnämnda glöms alltför ofta bort när vi talar om Bergman. Efter att den illusoriskt idealistiska hållningen har tvingats överges av riddaren Block efter hans möte, eller snarare bespeglingen med Döden, så finner han trots allt ett svar på sitt sökande i den enskilda, meningsfulla, självuppoffrande handlingen. Sartre skrockar förtjust.
Och så där kan vi fortsätta. Systrarnas konfrontation med sina livs förljugenhet i den döende Agnes, den stumme pojken med den diffusa kvinnobilden i introt till Persona, Isak med sina minnen i Smultronstället, modern med dottern och dottern med modern i Höstsonaten, och, kanske viktigast av allt, Alexander i mötet med den gränsöverskridande Ismael Retzinsky. Spegeltemat är genomgående. Det är avgörande. Och det hänger samman med idén om konstruktion, om förljugenhet. Mötet med det Andra, som kanske är det Egna, är en subversiv strategi. Sanning och följugenhet är inte längre relaterade till varandra, är inte längre varandras motpoler eller ens sidor av samma mynt. De är beblandade, utspädda av varandra. Bergman befinner sig i gränslandet av tillblivelse, i en dans med den hotande avgrunden och den behövliga konstruktionen. Det är samma dans som Valéry's L'âme et la danse: Asile, asile, ô mon asile, ô Tourbillon ! - J'était en / toit, ô mouvement, en dehors de toutes les choses... Så vi rör oss där, i dimman, utmäter våra liv med kaffesked, och ibland, fastnaglade som små insekter på tillvarons tavla, sprattlandes, så tvingas vi till den där avgörande frågan: Do I dare disturb the universe? Fan tro't.
Kommentarer
Trackback
