Avslöjandet




Ingen är så upptagen vid Guds realitet som ateisten. Här är den Heideggerianska fenomenologins seger över Husserls idealism som tydligast. Ni talade om Beatrice Ask och att ingenting blir som man tänkt. Hur lång tid tar det innan du avslöjas? Fem minuter? Tio? Maj är som ett löfte du inte vågat tro på, men som när det införlivas frammanar tillförlitligheten som en besvikelse. Så frågan återkommer: hur mycket förvägras oss som följd av den aprioriskt givna övertygelsen om alltings tillkortakommande? På balkongen, med krukan nyplanterad med brudslöja och rosa knoppar, med Billie Holiday i bakgrunden, är svaret långt ifrån givet. På gatan nedanför marscherar surdegsprettofascismen. Du förbittras av din bitterhet. De är bara lyckliga. Det är inte konstigare än så. De har läst både Råd&Rön och Vi Föräldrar, konsulterat Sverker likväl som hela armadan av konsultkollegorna, innan köpet av barnvagn. Det är inte konstigare än så. Det är så man gör. En man som piskar sin dörrmatta säger inget om Guds frånvaro, men heller inget om Hans närvaro. Det är en futil ansats. Det är som att försöka säga något om samhället och sedan gå till Mälarpaviljongen för inspiration eller uppslag. Det är som att i en blå himmel se strukturer av grått. Låt oss säga att myten om dig själv motsäger intentionen med myten om dig själv. Det är som om tecknet - vi kallar det uttrycket - motsade tecknets Ur-grund. Det vill säga: illusionen. Du vet att han ser bilder av svart mot svart bakgrund, himlar som störtar och hav som vräker sig uppåt. Du vet att det är lönlöst. På F12:s trappa avslöjas du, utan pardon. Majkvalmigheten gör inte reträtt för att du plirar över en glaskant, över ett balkongräcke, lyssnar på Emmylou Harris. Så hur mycket förvägras oss? Hur lång tid tar det innan du demaskeras? Allt. En bråkdel av en sekund.

I allts oerhörda samordning
Det som är utan jämförelser
jämförs Det är detta som är
monsterfödelsen, kontinuerlig

Och det är det vi tar emot,
utom oss av kärlek eller förtvivlan
Det som är oberoende av oss
och lever Som ser oss som del av

samma födelse Hur är det
med dig? Hur mår du? Bryr du dig
verkligen om det? Vi hör på

varandra, i det frambrytande
hoppet, och i smärtan Så ska vi
mötas, till slut I det ojämförliga

- Göran Sonnevi, Klangernas bok (1998)


.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0