Illusionen om livet



Illusionen vill övervinna allt, alla föreställningar du gör om livet, om dig själv. Du sa: Det är mytologiseringen om det egna jaget det handlar om. Det är essensen av det moderna projektet. Shakespeare skulle ha varit totalt ovetande om det; Rousseau inte. Det är insikten om att inget är givet, stabilt, fixerat, eller slutfört som driver tesen om det ständigt tillblivande, det manipulerbara, det ännu icke stagnerade, färdiga, frusna. Det är detta som driver fram illusionen - det egenhändigt hopsnickrade, det av andra pådyvlade. Och ni gick och såg Who’s Afraid of Virginia Woolf och du kände att ingen anledning fanns att orda mer om detta. Här finns det, slutgiltigt, manifesterat. Krackeleringen är brutal.

Det är, å andra sidan, en sak. Är den, än viktigare, nödvändig? Inte per automatik - men välkommen. I ljuset frambärs den torkade och flagnade färgen, röjer sin egen bakgrund till hans andetag. Sedan lyssnade du på Johnny Cashs version av “The Mercy Seat” och satt ensam i mörkret. E ringde och dränerade sitt liv. Du sa: Natten skulle kunna ha varit full av fladdermöss och rådslag, men är inte det. Neonet lovar en morgon även när detta är förbi. Vi behöver poserna, choserna, illusionerna för att ta oss genom natten. Vi behöver mytologiseringen. Hon hade sedan länge slutat lyssna och du malde på av ren rutin och tänkte egentligen på hans käklinje. Krackeleringen är brutal.

Senare: dessa tragiska, skitnödiga, uppmärksamhetstörstande människor. Du röker maniskt och försöker stilla blicken som snurrar, snurrar. Längtan, den mest primala, är som en smetig hinna över allt detta. Du hejdar dig, säger: Ta en valium, fuckers! Det här kommer ändå att rämna en morgon när solen går upp. Besvärj, nu, innan ruset är borta; besvärj, nu, innan ni alla gått hem för att ångra er. Besvärj, fuckers! Du var såklart redan avfärdad och förbisedd, detroniserad som det svamlande ingenting du faktiskt var. Men de placerar sig, förhåller sig, fryser i posen som om Rodin arrangerat situationen. Det måste krackelera. Du vet det. Det är oundvikligt. Albert Albee kommer inte att beskriva det igen, men det kommer inte heller att vara nödvändigt. Krackeleringen är brutal, men hans käklinje uppväger allt.

Det enda som betyder något här
är varje människas
förmåga till kärlek
förmåga till värme i
förhållande till en annan.
Det kan ta sig
alla former, sådana
som funnits, förbrukade
och sådana
Som ännu inte finns.
Nuet har ingen form
Det är smältpunkten, fokus
för kärlekens skull.

- Göran Sonnevi


.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0