Världens ointresse



Brustabletten i ett glas av mörker - var det inte ungefär så han skrev, Tranströmer? Du kan ha glömt. Dikten har blivit som texten till den där Elvis Costello-låten du inte lyssnat på sedan du drack billig starköl i den där vindsvåningen i en tid då allt eller inget var enkelt, så oerhört enkelt. Vad har jag åstadkommit? Hans SMS-fråga var så brutal. Ingenting, för ingenting kan nog åstadkommas. Åren är som en gobeläng av ackumulerade icke-åstadkommanden. Alla dessa samtal du lyssnar dig genom i dessa boskapsvagnar; alla liv som pågår, som lyckas eller misslyckas. Det är en patetisk iakttagelse, men den överrumplar dig och tvingar dig på knä. Tranströmer är nog, utan övrig jämförelse, likadan. Det är som om människors pågående, metafysiska (existentiella?) simultanitet på något vis är det mest förunderliga av allt. Hur nära denna distans; hur långsam denna framrusande, maniska där-varo - så distinkt, så konkret, så iögonfallande. Och så pardonlöst frånvarande. Tecknen av liv krockar som av barn i yster lekfullhet framburna radiostyrda bilar. Ingen ägnar en tanke åt den parentala oron vid sidan av banan.

Om bilden stannade där, som vore den förnärmad av sin egen oavlåtliga hunger efter något mer beständigt; om så skedde, skulle du inte bekommas av detta. Det individuella och det gemensamma motsäger dock allt vad du kan uppbringa i en bild, i en bild av en bild. Andhämtningen. Doften av sur ovilja och ryggradslöshet. Du läste Aspenström för honom och tänkte långt senare på tiden som är så ointresserad av din fåfänga, så hånfullt bortviftande. Andhämtningen. Kidsens manifesterande av sin uttryck - man frestas säga representationer av uttryck - kan inte förljugas, inte manipuleras. Aspenströms begeistring över det oundvikliga, det givna; hans upptagenhet vid kosmos nonchalant bortvända ansikte och spydiga ointresse för existensen - detta skulle kunna ses som ett tomt poserande, en fetischerande tvångstanke. Hans alldeles egna vacuum bed, kanske. Men det sker aldrig. Vad som räddar tanken från det: det stilla konstaterandet av det givna, den nyktra formuleringen av det icke-transcenderbara. Jag kan inte ändra det. Försoning via utsaga. Textens tröst, som är textens törst.

Tranströmer och Aspenström ringar in ditt liv genom upptagenheten vid det ointresserade givna, den bortvända närvaron. Du driver fram i det pågående, i det simultana. Det är inte skillnad i avstånd eller närhet som gör hans andetag mot din hud annorlunda än pendeltågskvinnans mot din sfär skavande värme; det är inte skillnad i fenomenologisk mening, utan i avsikt, i investerad intention. Det är i alla fall vad du tror. Det är i alla fall vad du måste tro.

II

Jag har gått omkring länge
på de frusna östgötska fälten.
Ingen människa har varit i sikte.
I andra delar av världen
finns de som föds, lever, dör
i en ständig folkträngsel.

Att alltid vara synlig – leva
i en svärm av ögon –
måste ge ett särskilt ansiktsuttryck.
Ansikte överdraget med lera.

Mumlandet stiger och sjunker
medan de delar upp mellan sig
himlen, skuggorna, sandkornen.

Jag måste vara ensam
tio minuter på morgonen
och tio minuter på kvällen.
– Utan program.

Alla står i kö hos alla.

Flera.

En.


T. T

Kommentarer
Postat av: Tanja

Hej!

Har kommit in på din blogg av en slump och har fastnat. Gillar den! Helt annorlunda mot annat jag läser. Ville bara säga hej och tack för bra läsning!



Tanja

2009-12-03 @ 14:49:55

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0