Brist och relationer
Ni talade om Auden och att ingenting blir som man tänkt. Efteråt lyssnade du på Bach och tänkte att om det sker, så sker det utan din inblandning. Men han hade inga relationer, sade han, och en utsträckt hand förblir ibland bara en utsträckt hand. Det blir sådär. Ibland. Bara. Varken mer eller mindre. Nehej, tänkte du och skrev istället att Carolina Thorells språk har sitt ursprung i en fundamental, obarmhärtig brist. Och kanske har allt språk det. Matriserna vi upprättar, formulerar, designar, syftar till överbryggning av denna brist. Det var åtminstone så du tänkte där du satt, lyssnade, försökte säga något som bara kunde uttryckas i formulerad tystnad. I en matris av tystnad. Du känner, generellt sett, för medvetet. Du vet det. Men när ni hade legat med varandra lät du medvetandet tömmas, totalt. Så om det hade funnits relationer, här, så hade detta varit en. Men Carolina Thorell, bland andra, vet bättre. Bristen talar sitt tydliga språk.
Ni talade om Auden och att världen är och förblir likadan, i ständig förändring. Långt senare satt du i din säng med laptopen och tänkte säga någonting om allt det som sker, som sker av obegriplighet. Ingenting kom. Ingenting skulle komma. I världen utanför fanns det inga relationer, och därmed inga uppbrott eller allianser. Det fanns bara matriser av tystnad. Efteråt, nu, när du är inne i det, inne i matrisen, så är kärleken gränslandet mellan idén om tinget och tinget självt. Varken mer eller mindre. Åtminstone om du ska drista dig till någon form av tolkning till vad som pågår här, just här i skuggan av orkidéen som dog och återvände, i bruset av bilarna, i doften av honom. Eller också är det det som är tystnaden: det oformulerade mellantinget innan tinget erfars, innan språket språkliggör icke-språket. Eller där inga relationer finns, där inga relationer kan finnas, där det blir berättat för dig att inga relationer uppstår. Du har ingen aning för där du ligger nu, just nu, är du drabbad av livet. I brist. Av Thorellsk brist.
Ni talade om Auden och att världen är och förblir likadan, i ständig förändring. Långt senare satt du i din säng med laptopen och tänkte säga någonting om allt det som sker, som sker av obegriplighet. Ingenting kom. Ingenting skulle komma. I världen utanför fanns det inga relationer, och därmed inga uppbrott eller allianser. Det fanns bara matriser av tystnad. Efteråt, nu, när du är inne i det, inne i matrisen, så är kärleken gränslandet mellan idén om tinget och tinget självt. Varken mer eller mindre. Åtminstone om du ska drista dig till någon form av tolkning till vad som pågår här, just här i skuggan av orkidéen som dog och återvände, i bruset av bilarna, i doften av honom. Eller också är det det som är tystnaden: det oformulerade mellantinget innan tinget erfars, innan språket språkliggör icke-språket. Eller där inga relationer finns, där inga relationer kan finnas, där det blir berättat för dig att inga relationer uppstår. Du har ingen aning för där du ligger nu, just nu, är du drabbad av livet. I brist. Av Thorellsk brist.
At the earliest ending of winter,
In March, a scrawny cry from outside
Seemed like a sound in his mind.
He knew that he heard it,
A bird's cry at daylight or before,
In the early March wind.
The sun was rising at six,
No longer a battered panache above snow . . .
It would have been outside.
It was not from the vast ventriloquism
Of sleep's faded papier mâché . . .
The sun was coming from outside.
That scrawny cry-it was
A chorister whose c preceded the choir.
It was part of the colossal sun,
Surrounded by its choral rings,
Still far away. It was like
A new knowledge of reality.
- Wallace Stevens
In March, a scrawny cry from outside
Seemed like a sound in his mind.
He knew that he heard it,
A bird's cry at daylight or before,
In the early March wind.
The sun was rising at six,
No longer a battered panache above snow . . .
It would have been outside.
It was not from the vast ventriloquism
Of sleep's faded papier mâché . . .
The sun was coming from outside.
That scrawny cry-it was
A chorister whose c preceded the choir.
It was part of the colossal sun,
Surrounded by its choral rings,
Still far away. It was like
A new knowledge of reality.
- Wallace Stevens
.
Kommentarer
Trackback
