Igitur

Dom är så medvetna, har diskställ som matchar brödrosten som matchar gardinerna. Jag lämnar spår av Henry James efter mig, låtsas att jag är Bob Kelso för att uthärda diskussionen. Den unkna grabbigheten får tapeten att lossna i skarvarna, immar igen rutorna. Det finns något substanslöst här, något lika ihåligt som bojkotta-HM-för-att-dom-har-magra-modeller-i-sin-reklam-feminism. Jag sa: Låt oss istället landsförvisa Linda Skugge, låt oss komma till sans någon annanstans, på en annan sida, där det inte längre behöver handla om en abstrakt motsättning mellan rättigheter och stiga-åt-sidan-eller-bli-annekterad-systematik. Låt oss anamma positionens utvaldhet, dess dubbla karaktär av införlivad och frånstötande uppfylldhet. Hyckleriet kan inte längre fortgå utan att idén om de roller vi tror oss vilja ha obönhörligen kommer att implodera. Men ingen lyssnade såklart. Kriget måste fortgå. Det är många som skor sig på chimären.

Men dom är så medvetna, så pretto-parmiddag-angelägna, så herregud-knullar-du-med-folk-du-egentligen-inte-tycker-om-indignerade. Senare: se mig, se mig, säg ett litet, litet snällt ord om hur snygg jag är, eller lite söt kanske, eller åtminstone att jag har en fin rumpa. Och dom poserar så snyggt, så snyggt; vet hur man demonstrerar sin framgång; kastar sig i roller dom hävdar att dom inte har valt. Nej, du väljer inte din fakticitet, men du väljer förhållandet till den. Den menlösa, själlösa, kolla-hur-together-jag-är-för-att-jag-lyssnar-på-Rix-MorronZoo-musiken är som en borr rakt in i hjärnan. Detta Stockholms-komplex, detta oreflekterade återupprepande, denna den värsta formen av mimesis som Platon avfärdade i både Staten och Timaeus. Försvaret för allt detta är den subjektivitetsfascism som ligger till grund för hela den new-age-rörelse-och-allt-som-kan-därunder-inbegripas-industri som härskar och härsknar här. Jag kräks men ändå inte.

För dom är så medvetna - om sår och rundgång och apati och det regn som nu vägrar sluta. Jag sa: Vi horar alla. Endast den som inte är medveten om sitt horeri kan beskyllas för något. Det du kallar terrorism är en annan människas idé om det motsatta. Du kan bära din roll som ok eller tiara - det spelar ingen roll. I taxin hem har ni ändå inget att säga varandra. Varken Linda Skugge eller Platon har något att erbjuda här. Efteråtets position var inte annorlunda. Parallellen kunde lätt dras mellan allt det som försiggår under snygga och medvetna och ordnade former och den Jerry-Springer-variant-på-Gladiatorspelsförnedring som vi införlivat i det vi kallar gemensam kulturreferensram. Du bär ditt red-light-district med dig. Regnet bekräftar det. Den renhet dom eftersträvar med det dom tror är medvetenhet, kommer aldrig att inträffa. Och vi andra tassar omkring, livrädda för stillastående och poser och positionering och iögonfallenhet - och lever, såklart, i konstant självbedrägeri. Bob Kelso förblir ett ideal.