Skevhetens Ashbery
Det fanns något oavslutat i hennes ansikte. Som om linjerna blivit tveksamma halvvägs till den potentiella fullkomningen. Så där är det med estetik, tänkte jag; det är alltid det skeva som intresserar. Jag läste John Ashberys senaste diktsamling, föll från kärlek, avsade mig logiken för ett ögonblick. Men utanför på gräsmattan spelade barnen fotboll och jag hörde i förbigående den där Cornelislåten med ungarna som sjunger på Karl Johann. Jag kan inte tänka mig en mer missförstådd text. Här är ett verk om total alienation och utanförskap som på något vis invaggats i en sfär av oreflekterad, genomsvensk trevlighet - mysiga ungar som beskrivs i en mysig melodi av mysfarbror Vreeswijk. Att anslaget är ironiskt, att ungarna är en bild för den gemenskap och sorglöshet som jaget, instängt på ett hotellrum (som för att befästa den rumsliga frånskildheten) aldrig kan nå eller delta i - allt det tycks helt gått förbi obemärkt. Det är tillvarons skevhet som befästs, om och om igen. You shall love your crooked neighbour with your crooked heart, som Auden skrev en gång.
Hos Ashbery är det just det icke uttalade, det osynliga, det skevheten gömmer, som ständigt bryter igenom det poetiska idiomet. Här finns en bok att skriva om tystnadens fenomenologi i postmodernistisk lyrik, men den får vänta. Först: Kristian Lundberg. Om nu någon jävel på Vetenskapsrådet någon gång kunde erbjuda ett break i det liv som befinner sig i ett stillastående. Tills vidare grubblar jag på den där avgrundsdjupa klyftan mellan det tänkta och det inträffade, om världens skönhet som ständigt tycks gäcka oss, undgå oss, undandra sig sinnets jakt, och istället enbart tycks manifesteras i uttrycket, i den form som bara kan fånga det formlösa. Men det där är estetisk idealism. Schiller sover bredvid mig om nätterna, stirrar tillbaks i spegeln när jag borstar tänderna. Och hos Ashbery härskar det subversivas lag.
Efter allt skrikande ute i ödemarken
och färgerna som inte riktigt passar ihop, inte borde
göra det heller, så vidrör jag dig, min dystra kärlek,
som i en scen i ett festspel för cigaretter.
Ditt ansikte är vitt som linne på en strykbräda.
Jag ber att skyarna ska suga upp din elektricitet,
att fåglarna skyndar till och är lydiga,
att knivhuggen från passerande bilister dunstar
till vänlig fastän kanske reserverad ånga;
och låt tragedin dra underkjolen över ditt ansikte
eftersom det annars inte händer tillräckligt mycket.
En livbåt nästan överlastad av axelryckningar. Ditt
berömda nylle flyter nu över alla amerikanska städer
som en drapeau.
De sa att du skulle komma hit tidigare. Det är fortfarande
Tidigt, men jag kan inte vänta längre. För mig är det
läggdags och film som gäller nu.
I morgon blir det kanske, ovanligt nog,
en sprucken äkta pärla till frukost,
och i oktober mycket oväder, det mesta ganska rått.
- John Ashbery, Varthän skall jag vandra
och färgerna som inte riktigt passar ihop, inte borde
göra det heller, så vidrör jag dig, min dystra kärlek,
som i en scen i ett festspel för cigaretter.
Ditt ansikte är vitt som linne på en strykbräda.
Jag ber att skyarna ska suga upp din elektricitet,
att fåglarna skyndar till och är lydiga,
att knivhuggen från passerande bilister dunstar
till vänlig fastän kanske reserverad ånga;
och låt tragedin dra underkjolen över ditt ansikte
eftersom det annars inte händer tillräckligt mycket.
En livbåt nästan överlastad av axelryckningar. Ditt
berömda nylle flyter nu över alla amerikanska städer
som en drapeau.
De sa att du skulle komma hit tidigare. Det är fortfarande
Tidigt, men jag kan inte vänta längre. För mig är det
läggdags och film som gäller nu.
I morgon blir det kanske, ovanligt nog,
en sprucken äkta pärla till frukost,
och i oktober mycket oväder, det mesta ganska rått.
- John Ashbery, Varthän skall jag vandra
Det kom ett sms: Älskling, det är en smutsig värld; jag går på tung nikotin, skrev han. Plura-citatet kändes mer än lovligt träffande. Jag svarade något av Öijer tillbaks, om jag minns rätt. Så kom hit och hångla lite istället, handsome. Låt oss anamma skevheten och lämna frågorna halvbesvarade; låt alla bisatser och konjunktioner fara. Förbehållen har inte längre något existensberättigande i detta mischmasch av grönt och grått, detta våta igenkännande. Felval eller inte - vi är här nu. En raserad dröm är inte värre än en ännu icke formulerad. Båda idéerna bygger på en illusion om perfektion, en perfektion som det avvikande och undanglidande alltid omöjliggör. Kanske står han med händerna i vasken och gråter, för evigt plågad av det missade ögonblicket. Det vet vi inte; kan aldrig veta. Men det finns något här som påminner om något ännu icke avslutat, något långt bortom ungarnas osämja om bollen var ute eller inne, långt bortom spelets godtycklighet och de mönster som ständigt etablerar sig mellan oss, de ofullständiga linjer vi fånigt och vinglande försöker balansera på.
.
Kommentarer
Trackback
