Igitur

Vad är detta - en trevlig polis? Är inte det en oxymoron? Och så rota i minnet: en ruta, en kväll, ett uppsåt, en intention, en galen vakt, en fylla, ett missförstånd, trams, och en icke-kausal härdsmälta. Hennes ögon som en bit Lapis lazuli.

Dom hade en ettrig terrier, om jag minns rätt. Hon drack vin - för mycket, förstås; svartsjuk på sin fjant till make, osäkerheten som växte i kapp med jasminbuskarna. Gelé i håret, heltäckningsmatta, uppkäftiga ungar. En evighet senare: doften från källaren och cigarettröken på altanen.

Att låta rösten vara form-betingande, istället för att låta formen styra rösten - här ligger en omvälvande skillnad. Virginia Woolf hade det klart för sig. Vägen låg utstakad. David Lynch har närmat sig frågan från helt fel håll - det är min bestämda uppfattning. Estetisk onani. Här är färgerna valda innan motivet är utkristalliserat.

Förundran nu inför vad som är förträngt. Gjorde han vad jag tror den där semestern? Såg jag rätt? Kanske kommer det fram om jag skriver, skriver som det låter, som det passar, som orden väller fram. Som Kerouac. Som Lundell. Ibland knyter sig tanken vid tinningen och får världens röst att låta på ett sätt som får Ginsbergs inläsning av "Howl" att verka len och inställsam och sidenföljsam. Inga ord forsar då.

Ovanför min bildskärm: en bild av Tranströmer. Han gick motsatt väg, lät det outsagda ta alltmer plats. En dag ska jag formulera något om horisontens inversion hos honom: hur marken blir himmel, och himmel jord. Stenen och stjärnan är utbytbara bärare av mysteriet.

Anekdoten om hur Lundell sitter och diskuterar motorbåtar med Kungen och Stig Vig i början av 80-talet på Alexandra gjorde trots allt att den här mörka novemberdagen blev uthärdlig.

Så var börjar vi? En trevlig polis, ja. Det motsägelsefulla blir vår öppning. En händelse, en erfarenhet, en luddig historia, nedtecknad med ordens skärpa, med ordens färg av Lapis lazuli. Ett stycke här, ett där, och sanning stavas exakt hur vi vill. Det här representerar ingenting, inte ens tankens mönster. Kanske skulle det kunna göra så; kanske är revisionens möjlighet ett argument för just det. Octavio Paz trodde så. Tranströmer gör det nog inte.