Igitur

Det är så enkelt för honom, så självklart, så avslutat. Blir du inte upprörd, frågar han, över all denna ensamhet? Jag svarar: Nej. Jag blir upprörd över Jörgen Sjunnessons passiva styrningar i travlopp, Ulf Lundells ovilja att hitta nya kreativa vägar, och att den där Leila som bakar tårtor i TV4 Plus är så mysig att hon rimligen måste skita mirandanallar. Sånt är upprörande. Ensamheten är det inte. Och han säger ord som "kärlek" och "sanning" och det finns inte utrymme för tveksamhet.

Regnet föll länge här, hårt och ostoppbart. Jag såg The Last Kiss med Zack Braff och kom på att jag nog var kär i honom. Men jag kom också att tänka på avsaknaden av svarta och vita trådar i allt detta grå, i detta ickedefinierade mellanting som utgör tillvaron. Man ska vara försiktig med att tillskriva en trevlig men inte direkt revolutionerande film alltför stor betydelse, men nog fanns det något i tonen, i atmosfären, som fångar just denna gråhet. Och sen det där fullständigt bisarra som hände. Och senare: kom hit M, kom hit och gör mig mindre ensam.

Allt det där är glömt nu. Vattenbrynet kommer att höja sig och ödelägga allt det här. Vi har inte längre jord att bruka eller ängar att ströva på, bara ord som syftar till att förklara det vi saknar. Kanske är det därför han säger "kärlek" med en sådan arrogans, sådan stöddighet, utan att tänka på allt det där grå där handlingar ryms, där tankar tänks, där misstag görs. Nej det är inte upprörande med all denna ensamhet som finns här, som finns i alla de rum som man kan se bara blicken lyfts en aning från den obefintliga marken. Det är inte upprörande, bara intill apatin snuddande sorgset och ofrånkomligt och arbetsamt.