Avskapelse
Är det en poetisk iakttagelse att björkarna här utanför fäller sitt hår, fäller stora testar i taget av sin blonda kalufs? Är det en truism att påtala att inga Rilkeanska änglar hemsöker oss här? Så, sa jag till henne med mer än lovligt spydigt tonfall, du menar att himlen verkligen väntar, att frälsning är möjlig även för den som inte begär den, och att kärleken är behovslös? Hon hade förstås inget behov av att förklara, eller försvara för den delen, och vi kom inte längre än ett Ja. Och utanför - eller var det innanför? - drog en vindpust av ensamhet genom några löv som vilade i gränszonen mellan liv och död.
Dikten är den vävnad som Penelope ombesörjer. Decreation, kallade Wallace Stevens det med ett uttryck snott från Simone Weil. Jag läste Yeats "Adam's Curse" och plötsligt slog mig en koppling - rimligen oavsiktlig - som jag inte direkt noterat förut. Att väva, att av-väva, är diktens uppgift, rent av dess essens. Och om dikten är en formgivning av Varats förståelsehorisont (ja, så Heideggeriansk får man faktiskt vara en sådan här dag), då är också tillvaron en ständig av- eller upp-vävning av tidigare vävda sammanhang.
Dikten är den vävnad som Penelope ombesörjer. Decreation, kallade Wallace Stevens det med ett uttryck snott från Simone Weil. Jag läste Yeats "Adam's Curse" och plötsligt slog mig en koppling - rimligen oavsiktlig - som jag inte direkt noterat förut. Att väva, att av-väva, är diktens uppgift, rent av dess essens. Och om dikten är en formgivning av Varats förståelsehorisont (ja, så Heideggeriansk får man faktiskt vara en sådan här dag), då är också tillvaron en ständig av- eller upp-vävning av tidigare vävda sammanhang.
We sat together at one summer's end,
That beautiful mild woman, your close friend,
And you and I, and talked of poetry.
I said, "A line will take us hours maybe;
Yet if it does not seem a moment's thought,
Our stitching and unstitching has been naught.
Better go down upon your marrow-bones
And scrub a kitchen pavement, or break stones
Like an old pauper, in all kinds of weather;
For to articulate sweet sounds together
Is to work harder than all these, and yet
Be thought an idler by the noisy set
Of bankers, schoolmasters, and clergymen
The martyrs call the world."
That beautiful mild woman, your close friend,
And you and I, and talked of poetry.
I said, "A line will take us hours maybe;
Yet if it does not seem a moment's thought,
Our stitching and unstitching has been naught.
Better go down upon your marrow-bones
And scrub a kitchen pavement, or break stones
Like an old pauper, in all kinds of weather;
For to articulate sweet sounds together
Is to work harder than all these, and yet
Be thought an idler by the noisy set
Of bankers, schoolmasters, and clergymen
The martyrs call the world."
Så vi återkommer till detta: är iakttagelsen av lövens, eller snarare trädens, (av-)skapelse en poetisk sådan? Tveklöst. Vi vilar i diktens sömmar, min vän; vi drar den om oss nu när det blåser kallt som en huva, som en filt som omsveper vår två-varo, som i bästa fall kan vara en sam-varo. John Donne har inget här att säga till om, men hans lovtal ringer skönt mellan larmen från kajor och tillkortakommanden.
Det känns som att det stillnar när skymningen kommer. Jag kunde naturligtvis inte erkänna det, men jag var så oerhört avundsjuk på hennes självsäkerhet. Tänk att sitta inne med svar och förklaringar, att se intentioner bakom det till synes avgrundsjupt obegripliga. Vi då, handsome, vi som börjar om varje dag med nya kartor och kompass, nya riktlinjer, nya projekt, och nya perspektiv? Vi som med Nietzscheansk frenesi påtalar det tomma och aprioriskt obundna som enda utgångspunkt, som famlar omkring här och greppar löv som stilla dalar ner i desperata försök att få fäste? Avundsjuk - ja. Men det är en omöjlig väg att vandra. Vi lutar oss tillbaka istället i vävandes på- och avslutande, i den ontologi som gör den felstickade raden, och den efterföljande omstarten, till enda möjliga hållning. Vill du börja om, handsome, så vet du var jag finns. Det finns en nystart vars föregående avslutning snart måste påbörjas.
Det känns som att det stillnar när skymningen kommer. Jag kunde naturligtvis inte erkänna det, men jag var så oerhört avundsjuk på hennes självsäkerhet. Tänk att sitta inne med svar och förklaringar, att se intentioner bakom det till synes avgrundsjupt obegripliga. Vi då, handsome, vi som börjar om varje dag med nya kartor och kompass, nya riktlinjer, nya projekt, och nya perspektiv? Vi som med Nietzscheansk frenesi påtalar det tomma och aprioriskt obundna som enda utgångspunkt, som famlar omkring här och greppar löv som stilla dalar ner i desperata försök att få fäste? Avundsjuk - ja. Men det är en omöjlig väg att vandra. Vi lutar oss tillbaka istället i vävandes på- och avslutande, i den ontologi som gör den felstickade raden, och den efterföljande omstarten, till enda möjliga hållning. Vill du börja om, handsome, så vet du var jag finns. Det finns en nystart vars föregående avslutning snart måste påbörjas.
Kommentarer
Trackback
