Igitur

Den självrättfärdigande lattemorsan har andra bekymmer. Här finns Let's Dance-par att rösta på, panikångestanfall att förtränga, fondväggar att tapetsera. Hon blir så indignerad när du berättar hur du knullar. Fast det gör du ju egentligen inte. Men hon förvånas och förundras, biter sig i kinden och stillar en nervryckning i ögonvrån. Och du säger, senare, till honom: Låt mig bara få vila mitt huvud en stund mot din axel; låt mig bara få vara stilla en liten, liten stund, så kanske världen slutar snurra. Kanske vill du inte omdefiniera själva döden, men den brinnande längtan att försvinna ett ögonblick, om än bara för ett ögonblick, i hans doft, är obestridlig. Men det säger du inte; ger inte ens en antydan om hur avgörande det skulle vara. Hon säger inte heller något, men blir överraskad av sin egen anemiska bestörtning.

Den självrättfärdigande lattemorsan lyssnar aldrig på Patti Smiths "Summer Cannibals". Hon saknar den inte heller i sitt liv, utan vandrar raskt vidare med stegräknaren vid höften som ett emblem för sin inre harmoni. Du undrar, å andra sidan, vem han är fantastisk för ikväll. Du kan inte hjälpa det. Ingenting händer här som inte har hänt förut. Du läser Ulf Eriksson istället och försöker förstå visionen i Överrocken. På andra ställen, i dimman, finns varken hon eller Ulf Eriksson att ta spjärn emot. Den här vägen är inte upptrampad, men heller inte obeträdd. Att upptäcka en gräns för en annars grymt växande rymd, för att parafrasera Erik Lindegren, är inget självpåtaget uppdrag eller uppsökt erfarenhet. Det är en nödvändighet som nöden kräver.

Den självrättfärdigande lattemorsan har inget till övers för obeslutsamhet eller flummeri. Maud Olofsson är kanske inte hennes favorit, men hon är åtminstone tydlig och kompetent. Det finns varken sanning eller skönhet i ett prepubertalt popband, men det finns cash flow. Entreprenörskapet rättfärdigar och ursäktar allt. Den kärlek som förnekats oss har ett pris men inget värde. Den är patetisk i jämförelse med en power point-presentation. Motsägelserna hopar sig. Om du sträckte ut handen och rörde vid hans hud, skulle ett annat värde uppstå som inte heller har ett pris. Så kan vi fortsätta i evighet. Maud Olofsson kommer aldrig att förstå. Den självrättfärdigande lattemorsan darrar på läppen när du säger att du älskar. Det avgör inget. Imorgon kan vi VAB:a eller ta livet av oss. Skillnaden mellan våra förehavanden kommer att vara försvinnande liten. Ensamheten möjliggör allt.

.