Språkets manipulation



I gränslandet mellan augusti och september släcker du ner, stänger av. Han är ung, men äldre än du. När han gått, låter du stilla frånvaron ta rum. Staffan Söderblom vill, i Sa han, inte bara frambringa läten, utan mening. Diktaren har, med andra ord, pretentioner. Den ena världens tillkortakommanden och den andra världens oreflekterade gränslöshet bildar ett metaforiskt rum, vars konturer endast framträder där texten manifesterar det osagda. För det sker något fascinerande mellan dessa ståltrådsrader och deras fruktlösa sökande efter en exakthet som poeten aldrig kan nå fram till, men som ändå, paradoxalt nog, kan skönjas i misslyckandet. Språket manipulerar. Poeten manipulerar. Naturen manipulerar. Endast de tre i en gemensam, skev danse macabre, kan möjligen frambringa det omanipulerade. Så tänkte du där du satt, i frånvaron och med erfarenheten manipulerad av tanken, samtidigt som augusti hakade i september som ett kugghjul av svart.

Senare: penseldrag i svagt, svagt rosa; försöken att mellan ståltrådstankar manipulera det som faktiskt är alldeles uppenbart, distinkt, och rakt. Det manipulerade är enklare. Minus och minus tar ut varandra, jämnar ut, gör rakt, slätar ut veck och skrynklor. På det plana och utsträckta är du exponerad. Kanske var det detta som låg bakom, dallrande? Kanske var det detta som obemärkt puttade hindret framåt, framåt. Men Staffan Söderlund vill annorlunda, vill öppna upp för det som inte låter som omskrivas. Här då, nu? Ska vi även förvanska det som sker här, som sker till ljudet av ett ännu inte fallet regn? Sagorna ovanför hans huvud i tusental, väntandes. Naglarna mot ryggen, rastlösa, beslutsamma. Mellan raderna breder ingenting ut sig. Enklare än att beskriva, idenfiera, vad som sker, är att konstatera vad som inte sker - mellan eller på raderna, omgärdade eller inte av ståltrådstecken och galenskap. Manipulation eller inte, utsträckta linjer eller härvor av kärlek och bestörtning - det spelar ingen roll. När augustis gräns skaver mot septembers som två älskade av svart, spelar ingenting roll förutom mellanrummet av möjlighet.

Knarrar till i svart korpkorset
Knarrar till i dagens skugga
Timmen har mitt namn
Och de kvarvarande hälsar sa han.

Mitt enda ord var is kanske han sa
Och snubblade i förnan
Snubblade i tallarnas kronor
Snubblar under korpblodets lod.

Mörkret är ju mörkt bara man ser inget
I mörkret men längre bort
Där är det grått igen
Där ser man liksom allt man vet.

- Staffan Söderblom


.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0