Igitur

Sjung en blues för oss, Eva Cassidy, som står utanför den där porten och väntar. Sjung en blues för oss som ser Ann Petrén i världens bästa pjäs, Long Days Journey into Night, och kan inte slita blicken från frånvaron i hennes ögon. Sjung för oss som sitter där, ensamma i mörkret, och känner en så oerhörd saknad efter det uteblivna. Så du gjorde ett allvarligt försök att stävja världen, att ta sig an konstruktionen pragmatiskt och konkret, och föll handlöst i Ann Petréns blick istället. Efteråt, när regnet strilade och du sprang över S:t Eriksplan i dina nyinköpta tonårsdojor i en sorts kombinerad indignationsångest, och skam över densamma, så svor du att inte försöka igen. Du tillskrev, med andra ord, en avgrund av betydelse det som inte bär någon i sig själv. Och historien upprepar sig. Och galenskapen upprepar sig. Och det tomma stirrar tomt. Så sjung någonting, Eva Cassidy, som bär spår av de misslyckade ansatsernas och saknadens och förlustens tunga, hasande tillvaro, och som inte förljuger det ansikte i vilket du stirrar in i varje morgon i ett försök att återfå ett grepp om det ännu icke passerade. Sjung, my dear, för ditt högtravande språk och för de pretentioner som gör att du tror att ska gå fri från det här.

Hans varma händer efteråt och skumpan och den där galna kryssningen som du av någon märklig anledning utsatte dig för och avsaknaden av skrift och den motvilliga sågningen av Lundells pjäser och tomma stolen bredvid dig. Tänk att sitta så länge och stirra på telefonen i handen; tänk att sitta där och inte komma längre, vare sig i tanke eller handling. På andra ställen styr andra saker; på andra ställen har andra värderingar kommits överrens om. Du springer över S:t Eriksplan och hoppas att regnet ska skölja något rent. Saker sker. Vi vet det. Saker sker som inte är påverkbara. Livets absurditet, kallade Sartre det. Situationens absurditet - som är en givenhet, en medvetandets fakticitet. Kanske är det det som sker då Ann Petréns sorg fyller en liten scen och regnet sköljer dig och gatan ren från det som inte inträffar. Dimmetaforiken är gångbar på flera sätt. (It's like the foghorn I hate. It won't let you alone.) Kanske är det ansatsens uppriktighet som gör utkomsten så sårbar, så långsamt borttynande. Svårt att veta. Men det kan vara en oerhörd tyngd i det som är utan intention. Därför, Eva, sjung därför en sång för oss som hukar i mörkret med regnet utanför, som hukar och försöker se närvaron istället för att fokusera på det frånvarande. Eugene O'Neill lämnar oss inte i första taget.

For a second there is meaning. Then the hand lets the veil fall and you are alone, lost in the fog again, and you stumble on toward nowhere, for no good reason! It was a great mistake, my being born a man, I would have been much more successful as a sea gull or a fish. As it is, I will always be a stranger who never feels at home, who does not really want and is not really wanted, who can never belong, who must always be a little in love with death!

Eugene O'Neill, Long Days Journey into Night