Igitur

Överdriven och oaktad, svårformulerad och sned - hans kärlek är ångerfull som efter ett pojkstreck. Med en sexuell frustration inte olik den Yeats genomled, betingad av både själva Irlands jord och Maud Gonne, driver han genom fält av nedplöjd längtan och dimmoln av knott. Låt oss säga att uppriktighet skulle vara det nya ledordet; låt oss säga att oförvanskad direkthet vore ett nytt rättesnöre. Han saknar. Konstigare än så är det inte. Honom. Simplare än så kan det ej uttryckas. Yeats ockultism och mer eller mindre bisarra utsvävningar i andlig experimentalitet har alltid känts som främmande inslag för honom. Ändå finns där en lockelse. Vad den avser, och varifrån den får sin rörelse, förundrar mitt i denna lust, mitt i denna omtumlande längtan.

Han sa: Springsteen är 1900-talet näst störste entertainer. Sinatra är självklart störst. Men varför, om det nu ska skrivas om honom på svenska, görs det så fattigt och endimensionellt som hos Adeen och Ohlsson? Ska man bli tvungen att skriva en analys själv? Den öppna vägens romantik har t ex inte så mycket att göra med den enkla förklaringen angående det närvarandes kvävande stillastående, som att det ingår i en post-upplysningsidé om det existentiella projektets karaktär av konstant och kontinuerlig tillblivelse. Det utlovade mötet någon annanstans, across the river, at Mary's place, i Atlantic City, eller in the street, handlar mer om visionen av det i det icke-givna projicerade projektet än om nuets outhärdlighet. Det är en genuint negativ dialektik som spelas upp. Nuet kan nämligen uthärdas och manipuleras och kontrolleras genom strävsamhet, förälskelse, eller trotsig, närmast ironisk tro - alla fundamentalt idealistiska förhållningssätt och manövrar. Genom denna situation skär dikten sin simultant subversiva och transcendenta kanal som en esteticerad överbryggning av det givna, som länk till det översinnliga och icke-formulerade. Springsteen delar, med andra ord, ett outtalat brödraskap med Schiller. Så varför inte börja där, t ex; varför inte försöka säga något om hur denna värld konstitueras genom ett mischmasch av populärkulturella plattityder och textimmanenta strukturer. Eller hur den materialistiska performativiteten manifesterar sociala mönster på ett ganska likartat sätt som hos Stephen King. Eller hur den frånvarande modern istället för den överdrivet iögonfallande närvarande fadern etablerar en rymd av negativ potentialitet. Men hon hade förstås slutat lyssna för längesedan. Kosmos stod med ryggen vänd mot korset, och nyslaget gräs virvlade i låtsasvärlden.

Så Yeats led vidare av ouppfylld längtan, möjligen för att han också behövde den, livnärde sig på den. Så är det inte för honom som sitter där i juniblåsten denna midsommarafton, som sitter där icke kransbeprydd och utan slagord. Livets ogripbarhet - And into the river we'd dive - är en truism. Vad som däremot inte är det: de både individuellt och kulturellt (om de nu inte är desamma) upprättade och uppburna strategier att, åtminstone momentant, upphäva densamma. Eller, vilket är lika påtagbart och futilt, försöken att trotsa ett faktiskt avstånd mellan lust och icke-lust (vilket inte är synonymt med utebliven eller ouppfylld lust). Ingen regnskur kommer, trots att det gråa hänger tungt över träden. W. B. och Bruce går hand i hand mot solnedgången. Mannen utan krans skickar väl ett tragiskt sms och tömmer burken. Det är i alla fall en kvalificerad gissning.