Igitur

Det passerade. Röda dagars friktion och den där symboliska dagen som de talar om. Det passerade. Du gjorde inget av det där till ditt, men det passerade. Hemma igen och det tomma papperet, åtminstone i digital mening, som väntar på smart formulering. Den kommer aldrig. Hemma igen med din blindhet och dina tomma säng. Du lagar mat och borstar tänderna. Du omger dig med attiraljer, accessoarer. Du poserar. Du gör inget av det där till ditt, men det finns där.

Hon är så orolig nu för dig, tror sig vara förstående, saknar något hon inte nämner. Du lyssnar på låten "Svart blogg" med Eldkvarn och tänker att det är fanimej obegripligt hur någon kan leva i det här landet, i det här mörkret, hur existenser kan fortgå, hur människor kan pendla till jobbet och bli förälskade och dö. För det sker verkligen, där ute. Du ser det varje dag. De står i bilkö på gatan utanför ditt fönster. Du avundas. Någon tror att du är förbittrad, nedvärderande. Men det är precis tvärtom.

Sjostakovitjs andra pianotrio i E-moll är din egenhändigt valda danse macabre, din koreograferade, stillastående sorti. Du blir inkapslad. Du låter den omgärda dig. Du förstår inte varför Jan Malmsjö vägrar sluta härma Arja Saijomaas finlandssvenska. Gjorde han likadant med Stina Ekblad under Fanny och Alexander-inspelningen? Du förstår inte varför du inte kan sova längre. Du förstår inte hur Rikard Sjöberg tar sig upp på morgonen. Du undrar varför du blir sårad när M inte skriver.

Men där är du, där är vi alla. I dansens stilla öga finns ingen logisk, temporal, spatial, eller kausal lineariserad struktur. Det passerar cirkulärt. Det pågår. Du förundras, hänförs. Du känner blodsmak i munnen och yrsel. Du gör inget av det nyss upplevda eller det pågående till ditt, men det (ska) inträff(a)(r)(de). Din värld är ett titthål ut från Sjostakovitjs rörelse. Du organiserar dina lemmar enligt regelboken. Du håller "takten". Du tänker att om det sker, så sker det någon annanstans. I livet, kanske.