Farbror Melker

image15

Jag
tycker om farbror Melker... nej, farbror Daniel, säger min treåriga brorsdotter Emilia när vi äter bullar och dricker saft, och röjer i förbigående sitt favoritprogram. Jag hungrar efter M... nej just ja, efter R, tänker jag, och röjer på samma sätt tankens slaveri under de betingelser som härjar här. När cirkusen hade åkt härifrån och jag stod ensam med bullsmulor och disk, infann sig en tystnad jag tror att jag aldrig tidigare upplevt. Jag hällde upp ett glas vin och satt stilla och lyssnade på regnet och Elvis Costellos Painted from Memory. Utan kontrakt, och utan ambition, slingrar sig en väg ovanför en annans axel, lovar gryning och motstånd. Det mest underliga av allt är hur rösten sviker när inget sägs.

Jag läser den nästan löjligt bastanta och mer än lovligt imponerande Radical Enlightenment. Philosophy and the Making of Modernity 1650 - 1750 av Jonathan I. Israel och finner mig upptagen - igen - av idén om identiteten som tillblivelse. Den uppfattningen måste rimligen konstituera kärnan av det moderna projektet; det går inte att komma ifrån. Och ändå lever förvirringen kvar om något bestående, något stabilt, något essentiellt. Tror du på ödet? frågar jag henne; och inte helt oväntat svarar hon Ja. Jag fortsätter: Alltså tror du inte på en fri vilja? Hon ser frågande ut, nästan förolämpad; Jo absolut, svarar hon. Men det är där, just där, som en fullständigt olöslig paradox skapas. Ödet måste alltid vara en utom-medvetande-transcendens, en yttre betingelse av gud, av slump, av någon form av determinism, av en opåverkbar ontologisk kategori. En fri vilja, i den mest grundläggande betydelsen av medvetandets förmåga till negation, är helt oförenlig med en sådan tanke. Det är som de där teckningarna vars motiv antingen, beroende på hur de betraktas, är en anka eller en gammal dam eller vad det nu brukar vara. Det kan vara både ock, men aldrig samtidigt. Jag säger till henne: Du måste välja. Två tangerande linjers sammanförande innebär inte deras inbördes upplösning; bisexualiteten är inte en metafor för dikotomins krackelerande eller överskridande, utan bara ett befästande av en parallellism. Men hon blir arg såklart, vill inte lyssna mer, och vi återgår till den grammatik som söndrar, som söndrar, som söndrar.

Men lilla Emilia har ingen grammatik, inga agendor eller motiv. Hon vilar i sitt varandes varande. När vi åker till Spanien, säger min mamma till henne, då får du bada i poolen med D; det blir väl roligt? Hon skiner upp och skrattar Ja och i hennes farbrors medvetande krossas bilden av en semester i ensamhet med en G&T konstant i handen. För det är vad som skulle behövas för att glömma björken här utanför och hur den kränger sig och vänder, lämnar spår i en tillvaro av upprepning och fall. Och det tycks så längesedan, tycks så avlägset, när tillvaron var vacker tack vare negationen, tack vare förmågan till negation. Vi blir inte kvitt förförståelsen, betingelserna, referensramarna, felsägningarna, men det är inte heller något vi eftersträvar. Farbror Melker ser ikväll solen brutalt tränga genom den där grå muren och det finns något eftersträvansvärt i hängivelsen åt det oreflekterade, intuitiva varandet. Identiteten är fortfarande utan essens, men den fortgår, lämnar inget åt slumpen, staplar, staplar, staplar val på val, bygger utan grund.

One must have a mind of winter
To regard the frost and the boughs
Of the pine-trees crusted with snow;

And have been cold a long time
To behold the junipers shagged with ice,
The spruces rough in the distant glitter

Of the January sun; and not to think
Of any misery in the sound of the wind,
In the sound of a few leaves,

Which is the sound of the land
Full of the same wind
That is blowing in the same bare place

For the listener, who listens in the snow,
And, nothing himself, beholds
Nothing that is not there and the nothing that is.


- Wallace Stevens (1916)

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0