Dimma och lussebröd
dimman här som en långsam tanke, som en ström av sirap genom tillvaron. donovans "mellow yellow" på stereon. jag plöjer igenom humphrey carpenters stora biografi om w. h. auden igen och förvånas över att så lite fastnat från första gången den plöjdes, för sisådär tio år sedan. identifikationen, boys! identifikationen! som 13-åring uttrycker han idén om att "people only love God when no one else will love them". ännu yngre, när han som tio-åring för första gången träffar christopher isherwood, säger den då något äldre isherwood under en av deras promenader: "I think God must have been tired when he made this country". trött ja, och i behov av kärlek, eller med kärlek att erbjuda den som ingen annan har. gud här, i dimman, gud då, när jag var ung, gud imorgon, när dimman lättar - gud är ett fönster och en hemlös spåman, en kverulant och en påtvingat lakonisk skvallerkärring. han längtar nu efter upprättelse, hem, och att få säga allt detta som forcerats till tystnad.
du säger: nog nu, fel igen. du tröstar den otröstliga med tal om Modern och Fallet. vid fönstret, i det motljus som den bleka, bleka dimman utsänder, är din profil i uppbrott och sönderfall. audens stiff upper lip är vad dina händers skuggspel försöker åstadkomma på väggen där. datorns stilla surrande och en värld som flimrar förbi. 80, 90 lussebullar, eller vad det nu blev, doftar visserligen gott, men kan inte användas som sköld, som vilseledande manöver. dom går inte på sådana finter, står tveklöst pall för sådana pseudoattacker. men se hur dom sitter vid sina köksfönster och röker nu, har adventljusstaken framme i en låda men ännu inte uppackad och framställd, har TV:n påslagen men ser inte på dess blå, blå värld. anders borgs flottiga fläta - ooops, stilfulla hästsvans - kränger sig fram och tillbaka i slow motion som i en film av john woo. en pulpet är en tron är en hästvagn är ett altare. dimman lättar inte.
nej dimman lättar inte, och vid fönstret, vid bordet, glöder cigaretten i mörkret. flimret kommer stötvis, gör att du pendlar mellan likblek och strävsam. bilder på den äldre auden: ansiktet som en karta, med stigar och vattendrag och markförhöjningar tydligt utmärkta. (hur gick den där gamla hasse&tage-sketchen om rallyförare kuno "kucko" lindeman - visst hade de glömt kartan och tvingades navigera efter ett foto på vilhelm moberg?) guds kärlek är tjock som dimman på norr i örebro. tjock och ogenomtränglig. det doftar lussebröd. "det är långt mellan lycka och leda", sjöng lundell i den där låten från '80. men nej, det är det inte. de är två parametrar som ständigt tangerar varandra i ett diagram där ingen törs nämna namnen på staplarna x och y. men origo = guds förvirring. ett hoprullat diplom tjänar kanske inget bättre till än att samla damm. när hon reser sig och kisar ut över världen, så måste hon använda händerna för att gräva sig genom dimman. vi är varandra, hon och jag. vi korsar varandra i tillvarons stenhårt utmejslade förklaring och beskrivning av kurvor och siffror och blå, blå staplar som forsar ut i det ensamma och törstiga flimret från tv-skärmen. vi är varandra, två tangenter inom en ram där auden är alfa och omega.
du säger: nog nu, fel igen. du tröstar den otröstliga med tal om Modern och Fallet. vid fönstret, i det motljus som den bleka, bleka dimman utsänder, är din profil i uppbrott och sönderfall. audens stiff upper lip är vad dina händers skuggspel försöker åstadkomma på väggen där. datorns stilla surrande och en värld som flimrar förbi. 80, 90 lussebullar, eller vad det nu blev, doftar visserligen gott, men kan inte användas som sköld, som vilseledande manöver. dom går inte på sådana finter, står tveklöst pall för sådana pseudoattacker. men se hur dom sitter vid sina köksfönster och röker nu, har adventljusstaken framme i en låda men ännu inte uppackad och framställd, har TV:n påslagen men ser inte på dess blå, blå värld. anders borgs flottiga fläta - ooops, stilfulla hästsvans - kränger sig fram och tillbaka i slow motion som i en film av john woo. en pulpet är en tron är en hästvagn är ett altare. dimman lättar inte.
nej dimman lättar inte, och vid fönstret, vid bordet, glöder cigaretten i mörkret. flimret kommer stötvis, gör att du pendlar mellan likblek och strävsam. bilder på den äldre auden: ansiktet som en karta, med stigar och vattendrag och markförhöjningar tydligt utmärkta. (hur gick den där gamla hasse&tage-sketchen om rallyförare kuno "kucko" lindeman - visst hade de glömt kartan och tvingades navigera efter ett foto på vilhelm moberg?) guds kärlek är tjock som dimman på norr i örebro. tjock och ogenomtränglig. det doftar lussebröd. "det är långt mellan lycka och leda", sjöng lundell i den där låten från '80. men nej, det är det inte. de är två parametrar som ständigt tangerar varandra i ett diagram där ingen törs nämna namnen på staplarna x och y. men origo = guds förvirring. ett hoprullat diplom tjänar kanske inget bättre till än att samla damm. när hon reser sig och kisar ut över världen, så måste hon använda händerna för att gräva sig genom dimman. vi är varandra, hon och jag. vi korsar varandra i tillvarons stenhårt utmejslade förklaring och beskrivning av kurvor och siffror och blå, blå staplar som forsar ut i det ensamma och törstiga flimret från tv-skärmen. vi är varandra, två tangenter inom en ram där auden är alfa och omega.
.
Kommentarer
Trackback
