Att ha tilltro

image25


Jag var inte förberedd. Inte på långa vägar. Världens samtal flyktigt och snabbt som en Gilmore Girls-ordväxling, dess språk fyllt av hopp och kast som i en Björling-dikt. Jag blev kvar utanför. Man har prospekt. Man har tilltro. Det räcker inte.

Hon ringer och rösten kränger sig. Hon är oförmögen, lider av sin oförmögenhet. Ska du gå ut, så gör det efter att mörkret har fallit. Det upplysta fönstren ljuger så skönt, skär tvärsnitt genom frånvaron. Enligt en Synovate-undersökning kramas TCO-kvinnor mest i Sverige. Det är definitivt även min erfarenhet. Modlösa och arbetslösa SACO-anhängare hamnar gissningsvis långt ner på listan.

Hans bloggprosa bär sin död med sig, släpar på din egen upprepning. Jackson Brownes "Call It a Loan" framstår som mycket större än sin egen anspråkslöshet om den hörs mot bakgrund av saknadens tunna, tunna drapering. Det är inte konstigare än så.

Man har prospekt. Man har tilltro. Men symboliken här är så enkel, så allmängiltig. Denna generalitet föder både tatueringsindustrin och den populärkulturella fragmenteringen. Häng dina Che Guevara-affischer ovanför sängen, skaffa en delfin på höften, och använd ord som "kontext" och "diskurs". Ta en A-kurs i genusvetenskap. Använd Ramones-T-shirten vid särskilt utvalda tillfällen. Allt betyder, allt symboliserar, allt representerar, precis vad du vill. Detta är essensen av fascism.

Men hon ringer, och rösten sviktar och sviker. Jag talar om prospekt och tilltro. Sådant som kan lösas upp, bli tunt som smörpapper och substanslöst som hunger, Aftonbladet Klick, Dr Phil-förnumstighet, OEI-koketteri, och självkänsla. Vilhelm Ekelund-drömmerierna ter sig spydiga, rent av hånfulla, sådana här dagar.

Genom att beskriva tillvaron så fångar du den. Genom att ge röst åt tystnaden så behärskar du den. Genom att inkorporera såret och spåret i din värld så förblir den inom förståelsens horisont. Vi är många här nu som undrar om denna givenhet borde läsas baklänges.

Nej, jag var inte förberedd. Jag hade prospekt. Jag hade tilltro. Det krackelerar. Vi landar i symbolikens enfald. Att "börja om" förutsätter givenheter som inte längre existerar. Det mest troliga är att de aldrig ens gjort det.

Alla ord är stumma av födelsen
ingen vår är hopp
och aldrig slår vi paradiset
och sjunger
som en segersång
som en nyväckt sång
som en vår ur källornas enslighet.


- Gunnar Björling

.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0