Ett försök



Du sade: Det är så lite, så oerhört lite, jag begär. Men även det var för mycket, och ögat slöt sig samtidigt som snön yrde. Du läste Herta Müller istället och kom att ingå i Hungerängelns alldeles omedelbara närhet. Hur abstraktionen kan få form, ges struktur! Hur texten kan förtingliga idén och låta metaforen få kropp. Fysiskt! Det är Rilkeklass på sådana bedrifter. Stilla rök ur villaskorstenarna utanför Sollentuna; horisontens grå rand som tänjer sig som ett utsträckt lakan längs världens ände. Du behöver börja om, som om tidens trådar låg redo att åter knypplas, utan att något behöver repas upp. Det är så lite jag begär, sade du, men även det var långt, långt mer än vad som kunde räknas som nåbart.

Du sade: Det här är ett enkelt försök att förstå, att få trådar att gå ihop. Men det var oöverbryggbara avgrunder som där öppnades; småsten ramlade i evighet innan de nådde botten. Det är koncentrationen som möjliggör lekfullheten hos Bengt Emil Johnson. I Aftonsånger kvittrar det. Den ironiska blinkningen förutsätter allvarets existens. Någonstans mellan raderna tänjer sig Werner Aspenström ett titthål - som särade han på två stegband för att för att kika ut ur formens persienn. Om livet finns på insidan eller utsidan låter vi vara osagt. Precis som nu då tystnaden får manifesteras som svar. Men jag försöker bara förstå, sade du, och insåg samtidigt att förståelsen undflyr alla ansträngningar.

Du sade: Inte kärlek, inte löften, inte ens ömhet. Men inte likgiltighet; vad som helst, men inte likgiltighet. Men likgiltighet var vad tystnaden omfamnade och lämnade över. Snön yrde. Bengt Emil Johnsons småfåglar slutade kvittra, om än för ett kort, kort ögonblick. Du mindes en vacker kväll med Viktoria Tolstoy på Faschings löjligt lilla och osympatiska scen. Du mindes, men minnet svek. Du sade: Vad som helst men inte likgiltighet, men likgiltighet kan inte undanbedjas. Den är strävsam som Burt Bacharach-arrangemang, kompromisslös och ihärdig som instinktivt fågelkvitter. Någonstans mellan ett onomatopoetiskt nonsens och det här högst uppriktiga försöket att beskriva, vänder litteraturen sig ut och in. Snön yr uppåt hädanefter.

Här sprang just alla ögonblick förbi
utan brådska.
Solen måste ha lyst över dem
fast det var mulet och ingenting
påminde om himlasfären.
Vi drog upp blixtlåsen.
Efter en kort stund lufte en fågel,
det kan ha varit en nötväcka.


- B. E. Johnson (2010)


.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0