Nietzsches november



Du tar i honom, novembersvart. Efteråt saknar du inget. När Nietzsches fula tryne syns tryckt mot fönsterrutan, förvridet och plågat, som vore han en hårt tacklad hockeyspelare mot plexiglaset, så står tiden stilla – även den annars icke rörliga, icke föränderliga. Du ljög om dina drömmar. Det är så man gör. Utan drömlögnen förblir världen fullständig och sluten, där den i själva verket är öppen och född i evig brist, född till evig brist. Bilden längst bak i huvudet, utan manipulation, utan filter; bilden av den omanipulerade och ofiltrerade bilden längst bak i huvudet. Han ombesörjer den. Du upprepar dig, upprepar redan använda men ännu icke uttjänta ord. Ullared förblir ditt löfte om alltings undergång. Obestämt, dock, och utan initiativ.

Du rör vid honom, novembersvart. Nietzsche stjäl plockgodis, Göran-likt, när han tror att ingen ser. Det är perspektivismens största irrgång. Sanningskravet förlamar. Längst bak i ditt huvud finns bilden av platsen längst bak i ditt huvud. På pendeln läser hon Dan Brown och pratar i telefonen samtidigt. Det känns helt logiskt. En överfull jobbmailinkorg säger ingenting om sakernas tillstånd, förutom att de nog saknar ett sådant. Tillståndet är poröst, oavslutat. Vid kaffeautomaten klagar Nietzsche på den fadda smaken han har i munnen. Han tror att svininfluensan härjar på de mest oväntade ställena, att vi andra kommer att självantända av all denna handsprit. Perspektiven hopar sig, lägger intryck till intryck.

När han gått saknar du honom, novembersvart. Du sa: Dansbandskampen är som ett tvärsnitt genom allt som ni är, genom allt som gör er till dem ni tror och säger er vara. Det är, förvisso, föränderligt och flytande, men alltjämt konkret och mätbart. Undflyende är var grund, men vägbar och dissekerbar. Dansbandskampen är den mest sofistikerade linsen vi hittills använt för vår självförståelse. För en gångs skull håller Nietzsche med, skrockar instämmande, och bjuder på sig själv – dagen till ära. Du ljög om dina drömmar, framför allt när Nietzsche tjyvlyssnade och dömde i tystnad. Du ljög om dina drömmar, men när det novembersvarta rullar in och Glasmonstret hukar sig i blåsten, då är lögnen ofrånkomlig. Du kan röra honom, novembersvart, och inte ens Nietzsche kan då rynka på näsan.

.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0