Edith och lugnet



Stryk håret bakom örat
, sade du, och viska något om en dröm du haft. Han lät stillheten vara oemotsagd. När Stina Ekblad i sin Hillary Clinton-outfit läser Edith Södergran på Dramatens stora scen, bredvid en Freddie Wadling med sedvanligt trött huvud, ser du inget annat. Längtan är, i ett sådant läge, självbetingande, självrefererande. Inte lycka, men förnöjsamhet; inte tro på beständighet, men anammande av lugn och ögonblicklighet. Kanske skulle Edith ha blivit skrämd av en sådan intimitet, även om hennes blodfattighet är en falsifiering. Här var dock inte kött och hud, som annars, utan ande och sorl. Och du sade tyst, tyst: Stryk håret bakom örat. Stilla händerna. Skölj ansiktet rent med ett trotsigt decemberregn. Adventljusfascismen härjar, Lotta Engberg tillåts husera oprovocerat. Så mycket som är fel; så mycket som är, för en gångs skull, rätt, mer rätt.

Stryk håret bakom örat. Säg inget om de termer varifrån frustration och osäkerhet uppstår. Ediths världsomvälvande syner hade lika lite att göra med någon form av framväxande, kvinnlig självständig- eller självmedvetenhet, som de hade med en under manlig påverkan underdånighet att göra. Det som är i görningen är medvetandets frustration inför tillkortakommandet. Den jordiska halvfullkomligheten är idealistens mest enerverande vagel i ögat, fenomenologens antitetiska världsnärmande. Edith sökte renhet där ingen renhet finns, transcendens där ingen sådan är möjlig förutom den imaginära. Den enda möjliga utgången = kaos, världsfrånvänd vision, störtning, expansion, skövlande. I december, när Freddie Wadling sjunger “Blott en dag, ett ögonblick i sänder” för alla som går med käpp genom livet, har du inget behov av destruktionen, även om den är vacker. Han stryker håret bakom örat och ingenting behöver formulering, inga ritningar skissas. Spännet på Stina Ekblads matt ärggröna skor gnistrar av för tillfället icke närvarande stjärnor. Jordens förfall kommer inte förutom i tanken, och tanken kan vänta. En minut kan tanken vänta.

För min egen blekhets skull älskar jag rött, blått och gult,
den stora vitheten är vemodig som snöskymningen
då Snövits moder satt vid fönstret och önskade sig svart och rött därtill.
Färgernas längtan är blodets. Om du törstar efter skönhet
skall du sluta ögonen och blicka in i ditt eget hjärta.
Dock fruktar skönheten dagen och alltför många blickar,
dock tål ej skönheten buller och alltför många rörelser -
du skall icke föra ditt hjärta till dina läppar,
vi böra icke störa tystnadens och ensamhetens förnäma ringar, -
vad är större att möta än en olöst gåta med sällsamma drag?
En tigerska skall jag vara i hela min levnad,
en talerska är som den sladdrande bäcken som förråder sig själv;
ett ensamt träd skall jag vara på slätten,
träden i skogen förgås av längtan efter storm,
jag skall vara sund från topp till tå med gyllene strimmor i blodet,
jag skall vara ren och oskyldig som en flamma med slickande läppar.

- E. S.


.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0